1 Mos 49:2,8–10  Matt 1:1–17

Gud, vår Skapare och Återlösare, du som lät ditt Ord bli kött i den alltid rena jungfrun, låt honom, som blev en av oss, förena oss med den gudomliga natur som han av evighet delar med dig.

När vi nu närmar oss firandet av Kristi födelses fest övar vi oss i förundran inför att Gud den högste blivit människa.

Under de sju sista dagarna före till jul låter Kyrkan oss höra vad evangelierna säger om det som närmast föregår Jesu födelse. I dag lyssnar vi till inledningen av Matteus evangelium, som börjar med Jesu släkttavla. Först kommer Abraham, han som var utvald och välsignad, för att välsignelsen skulle nå alla folk. När Matteus kommer till Jakobs söner är det Juda som får föra löftet vidare. Varför just Juda? Kanske beror det på att Juda erbjöd sig som fånge i Benjamins ställe, när Josef prövade sina bröder? I praktiken erbjöd han sitt liv för dem. I första läsningen beskrivs Juda som ett lejon. Spiran skall inte vika från honom. I versen efter står det: "Han tvättar sin klädnad i druvornas blod”. Vem kunde bättre än Juda ge en aning om den som skulle komma?

Släkttavlorna innefattar inte bara heliga, utan också syndare, och stora sådana. Vi övar oss i förundran inför att Gud går in i vår historia för att frälsa och förvandla den: ”och Jakob blev far till Josef, Marias man; av henne föddes Jesus som kallas Kristus”, alltså Messias! Människans tid är förvandlad till frälsningstid!

I dag börjar också antifonerna som börjar på ”O”, före evangeliet (förutom söndagar) och i magnificatantifonen i vesper. Dessa O-antifoner uttrycker adventstidens andliga längtan efter Jesus Kristus, världens ljus och världens hopp.

Under sju dagar åkallas Jesus Kristus, och i var och en av antifonerna tillbeds Herren med ett namn hämtat ur Kristusprofetiorna i GT. De kallas O-antifoner efter sitt inledande utrop: ”O” som ett uttryck för förundran. Varje antifon vänder sig till Kristus med olika aspekter av vem han är, för oss.

I dag, den 17 december börjar vi med en bön till O Sapientia, Visheten. Dessa böner vädjar till Kristus och avslutas med imperativet Veni! Kom! "kom för att befria oss, Kom för att lära oss vishetens väg”. I dag vädjar Kyrkan sitt ”kom” till O Sapientia, vi ber om Visheten i våra liv, i Kyrkan, i världen. Bönen som är riktad till Visheten har sin källa i två bibelord om Guds Vishet:

- ”Jag utgick från den Högstes mun, och såsom en dimma övertäckte jag jorden” (Jesus Syraks Vishet 24:3a).

- ”Hon sträcker sig i full kraft från världens ena ända till den andra, och hon styr allting väl” (Salomos Vishet 8:1).

”O eviga Vishet, du som har utgått ur den Högstes mun, du når från världens ena ända till den andra och styr allt med ditt blotta ord. Kom för att lära oss vishetens väg”.