Prioriteringen av det egna andliga livet

Jer 7:23–28 och Luk 11:14–23

Vid mitten av denna fastetid ber vi dig, Herre, inför påsken som nalkas, att du dag för dag låter oss se allt mer av vishetens och kunskapens skatter, som ligger dolda i din Son, Jesus Kristus.

Vi ber om den helige Andes hjälp, så att vi förnyas i våra andliga liv.

Under fastetiden förnyar vi oss i vårt dop. Genom vårt dop och genom att fortsätta leva i dopets nåd, släpper vi in den som är starkare, den som bundit och avväpnat de onda makterna, vi släpper in Jesus i våra liv, hans Ande. Då är vi inte längre som ödegårdar, som vem som helst kan ta sig in i, nej vi har blivit ett hem för honom som är starkare än alla andra makter. Vi blir som en borg, som en stad uppe på ett berg som ingen kan inta.

Det handlar om prioriteringen av det egna andliga livet. "Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt”. Det är vad som sker när vårt inre är som ett ödehus, när vårt inre är öppet för främmande krafter. Demonerna är nära Jesus, därför är de också nära oss, men de ska inte erbjudas ett hem i våra inre. Vi behöver som S:t Franciskus av Osuna  (1492–1540) säger ha portvakter som skyddar vårt hjärta från onda tankar. Och vi behöver bli tomma på det som står i vägen för Guds vilja, men inte för att vårt inre ska förbli tomt, utan fyllas av Jesu egen Ande, som drar oss tillbaka till Fadern, som gör vårt inre till ett beboeligt hem för Gud. För denna värld är inte skapad för att vara en ödegård och vi är inte skapade till att vara öde, utan till att vara bebodda av Gud själv, till gemenskap med Gud och med varandra.

Därför nås vi, vid mitten av denna fastetid, av evangeliet om en odödlig segrande kraft som löser allt som är bundet och hopplöst i våra egna liv. Till sist handlar allt om Jesus, allt gudomligt och allt mänskligt, himmelskt och jordiskt. Han som är hela tillvarons mittpunkt, Guds skaparord och det inkarnerade Ordet, som återlöst hela skapelsen, som stigit ner i dödsriket för att befria människan från den sista fienden, döden, som säger: "det är med Guds finger jag driver ut demonerna, alltså med den helige Ande, med andra ord har Guds rike nått er.”

Genom den helige Ande, som vi tagit emot i dopet, erfar vi att vi i egentlig mening inte behöver släppa in Gud i vårt liv, eftersom han redan är där, inneboende och närvarande, alltid och överallt. Det vi behöver göra är att ge honom vårt samtycke: ”Ja, jag vill att du stannar kvar i mig, Gud, jag välkomnar dig, du som redan är närvarande, i mitt liv.”