I sakramenten slår Jesus följe med oss

Gud, du som varje år lyser upp våra liv med ljuset från Herrens uppståndelse, låt oss i denna högtid se en skymt av himlen.

Apg 3:1–10 och Luk 24:13–35

Låt oss i Mässan se hur Jesus slår följe med oss, liksom i dagens evangelium.

Berättelsen om emmausvandrarna är en eukaristisk text. Den berättar om hur vi kommer till Mässan från våra dagliga vandringar, ofta är vi på fel väg, bort från Jerusalem. Där slår den uppståndne följe med oss. I ordets liturgi lyssnar vi till hur alla det gamla och nya förbundets skrifter pekar på sanningen om Gud och människan i Jesus Kristus. I Eukaristins liturgi känner vi igen honom i det brutna brödet, i hans gåva av sig själv. I hans sällskap börjar våra hjärtan brinna, och vi vill gå ut och vittna om den uppståndne i ord och handling. ”De bröt genast upp och återvände till Jerusalem.” Våra liv inriktas mot Jerusalem, apostlarna, de heligas gemenskap. Det handlar om ett sakramentalt liv, där vi känner igen Kristus, som ett direkt personligt möte och mottagande. Den helige Ambrosius säger: ”Du har visat dig för mig, Kristus, ansikte mot ansikte. Det är i sakramenten jag har mött dig.” Genom sakramenten leder den Uppståndne oss via Emmaus till det himmelska Jerusalem.

Så känner vi igen Jesus mer och mer, alltid och överallt, utifrån det uppvaknande till verkligheten som sker i Eukaristin. Kristus blir min horisont, det perspektiv varigenom jag ser allt, allt blir ett möte med hans kärleksfulla blick.

Det är denna mångdimensionella vandring som S:t Bonaventura beskriver i Itinerarium mentis in Deum (Själens resa in i Gud). Utifrån det exempel som S:t Franciskus visar oss kan vi se hur Gud, Fadern och Sonen och den helige Ande, möter oss genom våra kroppsliga sinnen, i och genom naturen, materien, det yttre. Men Gud möter mig också i och genom mig själv, i det inre, immateriella, i mina förmågor och i min mänskliga natur. Dessutom möter Gud mig i och genom det som är ovanför mig, i meditationen över Guds mysterium som uppenbarats för Kyrkan, i Kyrkans Credo, liturgi och undervisning. Till sist möter Gud mig i och genom det som är bortom mig själv, bortom alla ord, föreställningar, erfarenheter, bilder, i tystnaden, i mörkret, brinnande av den eld som Jesus tände på jorden genom sin allra hetaste passion, den helige Andes eld.

Jag kommer till Jesus, som den sårade kommer till läkaren. Som en döende längtar, så längtar jag efter Jesus. Som ett kargt och uttorkat land längtar och törstar min själ efter Jesus. Så kan jag älska, hungra och törsta efter Jesus i livets alla dimensioner.