Rövarbarmhärtighet

5 Mos 30:10–14, Kol 1:15–20, Luk 10:25-37

Gud, du ger din sannings ljusåt dem som vandrar fjärran från din väg. Hjälp oss, som kallar oss kristna, att ta avstånd från mörkrets makt och leva i dopets nåd.

Mose talade till folket men också till oss: ”Lyssna till Herren, din Gud, och följ hans bud och stadgar, … och vänd tillbaka till Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ”. Till detta inspirerar helgonen och vi inleder därför med den bön som S:t Franciskus bad år 1206 inför korset i San Damiano: "Du Allrahögste, ärorike Gud, upplys mitt hjärtas mörker och ge mig en rätt tro, ett fast hopp och en fullkomlig kärlek samt känsla och insikt, Herre, så att jag kan uppfylla Ditt heliga och sanna uppdrag.”

Vårt uppdrag som Kyrka är att, tillsammans med hela den världsvida Kyrkan, samla in människor i den livgivande och helande miljön som finns när vänskapen i Kristus och troheten mot honom lever.

Ständigt måste vi tillbaka till utgångspunkten för att orientera oss, ta ut kompassriktningen. Förutsättningen för att våra liv och våra församlingars liv ska utvecklas friskt är vänskap och troheten mot Guds ord. Kyrkan och de troende äger en attraktion på grund av trovärdigheten.

Liknelsen om den barmhärtige samariern visar att vi alla är kallade att vara apostlar för Guds barmhärtighet. Vi är kallade att ”leva Kyrkan” och behöver ständigt be: ”Herre, fyll våra hjärtan med din kärlek”. När Kyrkan uttrycker Kristi närvaro, när miljön på ett trovärdigt sätt präglas av kärlekens ande, är den missionerande bara genom att finnas. Kristi Ande överbevisar och upplyser då om Guds närvaro.

Den barmhärtige samariern tog hand om den överfallne mannens sår, tog honom till värdshuset, gav honom mediciner. Kyrkofäderna förstår den barmhärtige samariern som Jesus Kristus själv, den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, han som är huvudet för kroppen, för kyrkan, som med sitt blod på korset har stiftat fred och försonat allt med sig. Värdshuset är Kyrkan, där människor får medicin och sina sår läkta genom sakramenten.

Denna barmhärtighet kan utvidgas till att också gälla rövarna, de kriminella och farliga. "En man blev överfallen av rövare." Där S:t Franciskus höll till fanns Rövare. De brukade hålla till i skogarna och överfalla vägfarande som kom till bröderna och bad om bröd. Franciskus visade för sina bröder hur man kunde rädda rövarnas hjärtan, genom barmhärtighet. Genom att visa stor generositet, bjuda dem på mat och vin, sedan få dem att lova att inte stjäla mera, och som tack för detta löfte ge dem ännu mer mat, och locka dem till att lämna rövarlivet. Så växte det fram en längtan hos rövarna att omvända sig, på grund av brödernas barmhärtighet, ödmjukhet och tålamod. Så började rövarna att hjälpa bröderna, några trädde in i franciskanorden, andra biktade sig, gjorde bot och lovade att lämna sina tidigare liv.