Fruktan och rädslan har också en mening

Rom 4:1–8, Ps 32, Luk 12:1–7

Allsmäktige, evige Gud, du som pryder kyrkan, Kristi kropp, med martyrernas vittnesbörd, låt den härliga seger vi firar idag, när den helige Ignatios vann evig ära, skydda oss nu och alltid.

Vi lever av tro, inför Fadern, enligt aposteln Paulus. Vi är Guds barn, föremål för hans kärlek, han har vänt sin blick till oss. Vi har fått den helige Ande som ett inpräglat tecken inom oss på att vi är Faderns barn. Genom den helige Ande talar Sonen rakt in i vårt hjärta och säger: ”Låt dig inte skrämmas”, ”Var inte räd­da, ni är mer värda än aldrig så många spar­var”.

I dag firar vi den helige Ignatios, ett stort helgon för hela kyrkan. Han personifierar i sig själv vad gudsfruktan är och visar att fruktan för Gud förvandlar oss. Omkring år 107 fördes Ignatios från Antiokia i Syrien, där han varit biskop i drygt trettio år, sjövägen till Colosseum i Rom för att kastas för lejonen. Under vägen skrev han en rad gripande brev till de församlingar som han passerade. Breven, som är bevarade, genomsyras av maningar till enhet och ger uttryck för hans längtan att genom döden få förenas med Kristus. Dessa brev brukade man läsa under mässan i församlingarna. I en mycket svår tid blev de kristna styrkta av hans inre frihet. Ignatius var dödsdömd, lejonen väntade på honom, men han var inte rädd för något annat än Gud, för Gud hade blivit allt för honom. Han gav sitt liv till glädje och uppmuntran för hela kyrkan och uppmuntrar oss att frukta Gud så att vi når vår sanna frihet och kan stärka modet och glädjen hos andra.

Varför känner människan rädsla och fruktan? Därför att fruktan och rädsla fyller en funktion, har en mening, men denna rädsla måste dels finna sin medelväg och dels finna sin riktning. Att helt sakna rädsla gör en person dumdristig, att gå omkring och vara rädd för allting är att ha för mycket fruktan. Det gäller att finna den gyllene medelvägen. Samtidigt undervisar Jesus och S:t Ignatios om att det endast är Gud som ska fruktas. Av allt som finns i denna värld är Gud den ende som är värd att frukta, den ende som kan ta hand om min fruktan och ge den en mening: ”låt dig inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer.” Den gode herden skyddar oss med sin käpp och stav, och låter oss vila på gröna ängar; han för oss till vatten där vi finner ro och säger: ”Jag skall tala om för er vem ni skall frukta: Gud”. Den som har Gud kan ingenting sakna, Gud ensam räcker. Gudsfruktan fördriver all rädsla. I gudsfruktan är det inte rädslan för att förlora det jag äger, rädsla för människor, rädsla för lidande och död, som styr. Nej, det är endast Gud, det högsta goda, sanna och sköna, som är föremål för min fruktan.