Först av allt är jag själv buren av andra

1 Sam 8:4–7, 10–22a och Mark 2:1–12

Herre, kom oss till mötes i vår bön, så att vi inser vilken uppgift du har givit oss och fylls av kraft att fullgöra vad vi insett.

Vi ber om Guds hjälp, så att vi kan bära andra och själva låta oss bäras.

I början av Markus evangelium kallar och formar Jesus sina lärjungar till det som ska bli Kyrkans liv och lära. Framför allt ser vi en närhet till de sjuka, som i dag när några män, med stor kreativitet, bär fram en sjuk vän till Jesus, för att förmedla det man skulle kunna kalla ”bärarnas teologi”. Det är en kontrast till folkets längtan efter en kung, i den första läsningen. Den lame hade inte varit där utan hjälp av sina vänner. De fyra vännerna har mycket att lära oss, för de har en absolut tilltro till Jesu makt och vilja att bota och hela, en tro som också är ställföreträdande, och kan "fylla i" där andras tro är förlamad eller vacklar.

Ibland får vi bära andra men vi behöver också byta roller, så att vi själva får erfara hur vi blir burna av andra. Det är en insikt i att vi, innan vi kan göra en insats, innan vi kan vara bärare av andra, själva är framburna, av dem som förmedlade tron till oss, de som bar oss till dopet, till tron. Detta fortsätter i kyrkans liv, i liturgin genom "de troendes förbön", bönen för kyrkan, världen och de svagaste.

Vi behöver varje dag dö bort från våra småaktiga trosföreställningar, från egenvilja och räddhåga, för att få trons gåva förnyad, genom att själva låta oss bäras ett stycke längs vägen. Ingen kan bära, som inte själv har blivit buren, som inte är buren. Det kristna livet är liksom en pendelrörelse mellan att själv vara den lame som behöver bäras till att bli den som tillsammans med andra bär en annan.

Ibland kan det kännas som att detta stöd saknas men då är det viktigt att påminna sig om att även om de synliga bärarna vacklar eller sviker, så är vi hela tiden burna av helgonen och skyddsänglarna. När vår egen teologi och insikt vacklar, får vi hämta stöd hos kyrkolärarna. När modet sviktar får vi se på martyrerna.

I evangeliernas ljus är vi själva alltid de behövande, de som gått vilse, de lama, de som behöver bäras fram till Jesus. Vi är alla som den lame i Kafarnaum som fick befallningen: ”stig upp, ta din bädd och gå hem”, för att sedan själva, som Jesu lärjungar, få ingå i ett bärarlag som bära andra.

I dag får vi därför öva oss i att först av allt låta oss själva bäras, och tacka Gud för alla som varit med och burit oss genom livet.