En människa som ingenting har, kan vinna allt

Dom 9:6–15, Ps 21, Matt 20:1–16

Himmelske Fader, av lidelse för din kyrka blev den helige Bernhard en lampa som lyste och brann för alla i dess hus. Håll oss, på hans förbön, brinnande i anden, och lär oss att leva som ljusets barn.

Vi firar i dag S:t Bernhard (1090–1153), kyrkolärare, abbot och mystiker. Han trädde som ung in i cisterciensorden, klostret Clairvaux blev hans hem och han var dess abbot fram till sin död. Reste mycket för att bilägga tvister och återställa enheten och friden i Kyrkan. Han blev ett ljus som lyste upp Europa på 1100-talet. Ljuset nådde ända hit upp hit till Dalarna, år 1486 stod cistercienserklostret Gudsberga klart, ligger cirka tio mil från Berget. S:t Bernhards mål var att nå kärleken till Gud, till sig själv och till nästan genom kontemplation, bön och en kompromisslös efterföljelse av Kristus. Därför ber vi om hans förbön för denna andliga förnyelse utav Kyrkan av i dag.

När Gud kallar oss att bli heliga, liksom S:t Bernhard, utmanas vår självbild, eftersom vi då måste arbeta med oss själva, våra förväntningar, att inte jämföra oss med andra. Det är att i sina egna ögon bli intet och låta Kristus bli allt.

Dagens liknelse berättar om hur alla får samma lön oavsett hur mycket de arbetat, men Jesus överskrider sin egen liknelse genom att förklara betydelsen med att de första blir utan allt och de sista får allt. ”Då skall de sista bli först och de första sist”. S:t Bonaventura har en egen variant: ”De sista är de som var först, och de första är de som var sist”. Han tar aposteln Judas som exempel på en som tillhörde de första men blev sist och den botfärdige Rövaren på korset som tillhörde de sista men blev först. Det är alltså inte en liknelse om allas lika värde, att alla har rätt till samma lön, utan om att en människa som har allt, kan förlora allt, och en människa som ingenting har, kan vinna allt.

Gud kallar oss tidigt i livet, som barn, barn är på ett särskilt sätt kallade av Gud men Gud fortsätter att kalla på oss under hela livet, och att bli äldre är också en särskild nådatid då helgonen kommer oss till hjälp. Det finns alltid hopp för den som är sist och därför är livet är spännande och meningsfullt ända till slutet. Hela vårt liv är insatt i ett möjligheternas rum i denna värld för att vi aldrig ska förlora hoppet och låta missmodet förlama oss, för det viktigaste i varje människas liv är möjligt, in i det sista.

Men även detta överskrids av den som omfamnar både den förste och den siste i sin egen person, som själv som är mönstret, måttet och vägen för varje människa, han som är ”A och O, den förste och den siste, början och slutet” (Upp 22:12–13).