Att inte låta synden definiera oss

1 Sam 9:1–4, 17–19; 10:1a och Mark 2:13–17

Evige Fader, du lärde den helige Antonius att söka och finna dig i öknens tystnad. Låt också oss, på hans förböner, förneka oss själva och mer än något annat älska dig.

Vi firar den helige abboten och ökenfadern Antonios (251–356) och ber om kallelser och att vi själva ska förbli trogna vår kallelse.

Vi läser i evangeliet: ”Vid den tiden gick Jesus längs sjön igen” (πάλιν, rursus). Detta sker ”igen”, i varje tid, att Gud kallar människor: ”Följ mig!” Gud kallar alltid människan i det som är aktuellt, personligt, i en konkret i tid och kultur. Vi måste påminna oss om att Herren även söker och kallar människor i dag i vår kultur, fast det kan vara svårt att se det. Men också personerna runt Matteus, Levi, Alfaios son, hade svårt att förstå när de såg vad som hände med honom. När en människa tar emot Guds kallelse i tro är det så personligt och fördolt att det är svårt för någon annan att förstå.

Jesus umgicks med syndare och samtidigt ser vi hur viktigt det är att inte synden får definiera vem Matteus är. Gud vill rädda oss från att växa ihop med synden, så att vi istället bejakar vår sanna identitet, som Guds avbilder, kallade att bli lika Gud!

Det är i detta som den helige Antonius, ”munkväsendets fader” lär oss att det handlar om en inre, andlig kamp mot synden, det egoistiska begäret, mot frestelserna, lockelser och lögner. Han sa: ”Den som inte har blivit frestad kan inte komma in i himmelriket. Ta bort frestelserna, så kommer ingen att bli frälst.” Abboten Antonius inspirerar oss till att arbeta med våra oordnade tankar och begär, som en grund för en ny social gemenskap, som vi ser byggs upp runt Jesus och Matteus. Det är en gemenskap som kan stå emot alla totalitära krafter och våldet, som vi också ser i dag i vår globaliserad värld.

Det är öknen som gäller, tid och plats för stillhet och inre samling, att som S:t Antonius söka och finna Gud i öknens tystnad, att förneka oss själva och så lära känna oss själva bättre och mer än något annat att älska Gud av hela vårt hjärta, och att följa Jesus.

Vi är inte förutbestämda till ett beroende av synden utan till att förverkliga den potential som Gud lagt ned i oss var och en, så att skönheten får mer plats i våra liv. Hela skapelsen är kallad till helighet, till gudomliggörelse, en återkomst till paradiset och ett föregripande av himlens skönhet.