Att stiga upp i Gud

1 Tim 3:1–13, Luk 7:11–17

Fader i himlen, i de heliga Cornelius och Cyprianus gav du ditt folk herdar efter ditt sinne och okuvliga vittnen för sanningen. Ge oss, genom deras förbön, en tro som aldrig förtvivlar och en aldrig sviktande iver för kyrkans enhet.

Vi firar i dag de heliga Cornelius och Cyprianus. De led martyrdöden i mitten av 200-talet och har alltid firats gemensamt. Vi ber om deras förbön för kyrkans enhet.

I en värld präglad av död, precis som i evangelietexten, kommer Jesus med liv. “Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala”. Kyrkan, Kristi kropp, är ett upplyftande av människor, ett “stig upp” för världen, ett uppväckande av döda, som pågår i alla tider. I den heliga Eukaristin säger Jesus till var och en av oss: “Unge man, unga kvinna, jag säger dig: Stig upp från din död!” Gud stiger ner till oss för att resa oss upp till honom.

Sonen som kom ner från Fadern återvänder sedan tillbaka till Fadern. Här finns helheten av en kristologi nerifrån och uppifrån. Kristus är förbindelselänken, stegen som är rest mellan himmel och jord. Så får också vi i dag stiga upp och stiga ned på denna stege, då uppstigandet i Gud samtidigt är ett nedstigande i denna vår värld.

Människan förmår inte resa sig upp ur sitt eget elände och kommer att ligga kvar om ingen hjälper henne att resa sig upp. Detta anknyter till Trosbekännelsens formulering om Guds Sons nedstigande och uppstigande och hela tanken om att människan är kallad och menad till att stiga upp i Gud. Kristus är hela tillvarons mittpunkt, den som nedstiger för att människan ska uppstiga. Vår mänskliga vandring hör samman med Guds egen rörelse, då människan och hela skapelsen leds tillbaka till sitt ursprung.

S:t Bonaventura beskriver Guds ned- och uppstigande som att han aldrig är instängd i något trots att han är innanför allt. Han är utanför allt utan att fördenskull bli utestängd från något. Gud är varken inklusiv eller exklusiv, han kan varken inkluderas eller exkluderas. Gud är uppstigen och står över allt men han är aldrig på distans, utan är alltid det allra närmaste. Gud är under allt men aldrig förödmjukad. Därför är Guds nedstigande i vårt elände samtidigt hans seger, inkarnationens och korsets mysterium, och det sätt som Gud regerar på, både nerifrån och uppifrån på en och samma gång. Vi inbjuds att delta i denna andliga rörelse.