Ödmjukhet lönar sig

Syr 3:17–18, 20, 28–29, Heb 12:18–19, 22-24a, Luk 14:1, 7–14

Du kraftens Gud, från vilken alla goda gåvor kommer, väck kärleken till liv i våra hjärtan, så att vi förmår att älska dig och nådens liv i oss bevaras och kan växa.

Hur ska vi svara ja på Guds inbjudan till den himmelska bröllosfesten? Genom att ta den nedersta, eftersom Jesus själv har ordnat detta bröllop genom att ta den nedersta platsen. Han är den siste, den som satte sig nederst, bortom alla jämlikheter och allt vad större eller mindre är. Han har gett oss ett exempel, för att vi ska följa honom. S:t Bernhard av Clairvaux säger att det är på samma sätt ”som om du ska gå in genom en väldigt låg dörr; du kommer inte att till skada hur lågt du än böjer dig. Men om du höjer ditt huvud högre än dörren, även om det bara är en millimeter så kommer det att göra väldigt ont. Så tydligt är det att du aldrig behöver frukta ödmjukheten men du bör skaka av rädsla inför att upphöja dig själv. Så, människa, jämför dig aldrig med den som är större eller mindre än dig själv. Kanske finns det någon som du tycker är verkligt avskyvärd och miserabel och där du utan tvekan kan säga att du är bättre. Men hur kan du vara säker på att Gud inte kommer att upphöja den personen vid den himmelska bröllopsmåltiden? Därför vill Gud att vi inte ska välja varken den mittersta eller den näst sista platsen utan han säger: ta den sista platsen, sätt dig sist av alla, och jämför dig aldrig med någon annan”.

I dag lyfts ödmjukheten fram som en förutsättning för himlen men också att himlen i sig själv är en belöning: ”belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse.” Kroppens uppståndelse och det eviga livet är en belöning. Redan detta jordiska liv är en överdrivet generös gåva. Livet är en gåva, och vi fortsätter att få goda gåvor, hela tiden får vi tillbaka mycket mer än det vi själva ger. Allt vi är och har och fortsätter att få är gåvor, uttänkta och givna till var och en av oss av en kärleksfull, generös, givare.

Hur blir det då inte i himlen? S:t Bonaventura liknar i sitt Breviloquium paradisets belöningar vid olika klädnader. Först klär Gud oss själsligt i det fullkomliga eviga skådandet och njutandet av det högsta goda. Den andra bröllopsklädnaden är kroppslig, den uppståndna kroppens förhärligande som består av kroppens hemgift, då den får del av en själslig gudomlig strålglans, subtilitet, rörlighet och oförgänglighet. Människans själ och kropp förenas andligt med varandra fullständigt oförgänglig, invändigt och utvändigt. Kroppen får följa själen till himlen och likformas med sin himmelska viloplats och den välsignade Anden. Genom Anden strömmar fullheten av läckerheter och salighetens berusning från Gud Huvudet, ner över dräktens linning (Ps 133:2), den mänskliga kroppen.

Så låt oss söka denna ödmjukhet som belönas på ett så ofattbart sätt i himlen.