Var placerar du dina skatter?

Gud, utan vilken vi inget förmår, du vårt hopp och vår styrka, skänk oss Andens kraft, så att vi följer dina bud och ärar dig i tanke, ord och gärning.

2 Kung 11:1–4,9–18,20, Ps 132, Matt 6:19–23

På jorden är det omöjligt att äga något som består och därför måste våra jordiska ägodelar fördelas för att de himmelska skatterna ska överflöda. Som det står i Psaltaren: ”Han strör gåvor över de fattiga, hans lycka varar för alltid” (Ps 112:9). Det är ett annorlunda förhållningssätt som S:t Augustinus uttrycker det: ”Herren befallde inte att vi skulle förlora våra skatter, utan visade var vi skulle placera dem”. Därför säger Jesus: ”där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara”. Mitt hopp behöver vara förankrat i himlen.

"Samla inte skatter här på jorden … Samla skatter i himlen.”

S:t Franciskus av Assisi erfar hur han lever upp och känner samhörighet med allt och alla när han säljer allt han äger och ger åt de fattiga. Ägandet tenderar att göra oss passiva, otacksamma och frånvarande i livet och därför behöver vi öva förhållningssätt till ägande som hjälper oss att vara mer levande och närvarande. Vi övar oss i närvaro, i att vara närvarande i det Vara och den närvaro som Gud är i sig själv och i att bevara denna attityd i och genom allt som vi erfar, i vår egen fattigdom, i vårt eget livs nakenhet.

Problemet är att vi låter olika saker binda oss, vi blir bundna, begränsade. Broder Wilfrid Stinissen OCD brukade säga att vi alltid behöver bära med oss en sax, för att varje dag klippa av trådarna till det vi sitter fast i. Det handlar om vårt förhållande till ägande. Vårt förhållande till ägande avspeglar hur vi förhåller oss till vår egen död, vår förgänglighet och vårt himmelska mål. Ägandet blir lätt ett sätt att leka Gud, att hålla döden borta. Den kristna tron är tvärtom ett sätt att föregripa döden, att i dopet och sakramenten förenas med Jesu Kristi död, och att genom hela livet fortsätta att dö bort från alla bindningar, för att våra personliga liv ska födas och mogna.

Att vara pilgrim uttrycker detta förhållningssätt. Ett knyte är allt pilgrimen bär med sig i livet. Ju lättare packning, desto lättare att gå. Så är varje dag en övning i att plocka bort saker ur vår ryggsäck som gör vandringen tung. En övning i att klippa av trådarna till det som binder oss, som fördunklar vad vi verkligen äger, de himmelska skatterna, den inre källan, friden, det eviga livet, den helige Ande, delaktigheten i gudomligt liv, ljuset på vår vandring.