Den kristna trons betydelse för Norden

1 Sam 15:16–23, Ps 50, Mark 2:18–22

Allsmäktige och barmhärtige Gud, du som lät Finlands folk bli en del av den katolska Kyrkan genom den helige Henriks förkunnelse och verk, låt också i våra dagar människor finna kraft i den tro för vilken han levde och dog.

Vi är inne i böneveckan för kristen enhet och vi firar i dag Finlands apostel, den helige biskopen Henrik, missionär från England. Verkade framgångsrikt i Finland, mötte också mycket motstånd, mördades den 20/1 på en isig finsk sjö, år 1151 (1158?). Vi ber för det finska folket, kyrkan, ekumeniken, den delegation som besöker påven idag: ärkebiskopen för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland Tapio Luoma, biskop Raimo Goyarrola från katolska kyrkan i Finland och ärkebiskop Elia från ortodoxa kyrkan i Finland.

Under 2026 firas också 750 årsjubileum av kyrkans och den offentliga förvaltningens långa historia i Finland och dess grundläggande roll för bildning, utbildning och välfärd. År 1276 grundade en påve (vem?) ett domkapitel i Åbo i Finland, vilket skulle handha den kyrkliga förvaltningen i det som då var Sveriges östra rikshalva. Det var främst påvarna Innocentius III och IV, som före Innocentius V:s korta påvetid, utökade katolskt inflytande runt Östersjön och i Finland.

Vi hör samman med det finska folket, vårt brödrafolk, liksom vi hör samman med alla nordiska folk. Vi ber om att vi i denna tid ska få upp ögonen för hur den katolska kristna tron har fört oss samman, och vad den kristna tron kan betyda i dag för enheten bland de nordiska folken.

Vi ber om försoning i hela Norden mellan alla kristna och att denna dag ska få vara en nystart i vårt andliga liv, utifrån dagens läsningar.

Vi lyssnar i den första läsningen till Samuels förmanade ord till kung Saul. Vi är som Saul, vi behöver omvända oss från offer, avguderi och motsträvighet till att lyssna på Guds röst, och av hela vårt hjärta vilja lyda honom, behaga honom och leva på ett sätt som gläder honom.

Hur länge vi än har vandrat den andliga vägen kan vi alltid finna att det finns kvar något motstånd mot Gud, ett trots mot honom som skapat oss och vill oss och våra liv. Så säger Herrens profet Samuel: bättre än offer är att höra Herrens röst, istället för motsträvighet och motspänstighet vill Herren ha vår lydnad och vår hörsamhet.

Det är också viktigt för oss att utgå från vår kallelse, att vi är kallade: till livet, till att vara de personer vi är skapade till, till att leva det liv som är vårt verkliga liv, livet som det ser ut. Vi är kallade till det nya livet, det nya vinet i nya vinsäckar, att höra samman med Kristus och med varandra, vi är kallade att förenas med Gud, med jungfru Maria, änglarna och alla helgon, vi är kallade till himmelen, vårt slutmål, att förenas med Kristus på Faderns högra sida.

Jesus vill inte vara ett fritidsintresse, en inredningsdetalj i våra liv, en liten bit fint tyg som sätts på våra liv, lite smink så att det ser bra ut, ett tag. Nej, Jesus vill komma nära, vara på allvar, på djupet, vara den som berör hela mitt liv, varje dag, och han gör ingenting halvdant, han gör allting nytt. ”Se, jag gör allting nytt”, varje dag, så vill Jesus ha det, som att vi tar emot allt vi får som om det vore för första gången, som ”nytt vin som man häller i nya säckar.”

I skapelseberättelsen ser vi en ursprunglig oskuldsfull harmoni mellan människan och allt annat som existerar. Stegvis bröts denna harmoni sönder. Det finns en biblisk tanke om återskapelser, då Gud i sin stora kärlek, fortsätter att skapa och återskapa och aldrig överger sin skapelse.

Vi är kallade att vara med i återställelsen av denna ursprungliga oskuldsfulla harmoniska relation med hela skapelsen, vara med i återställandet av skapelsens ursprungliga harmoni. Att vi öppnar oss för att ta emot Jesus som ett ”nytt vin” som hälls i oss, som ”nya säckar”, i återskapandet av vår trasiga värld.