Att växa i tillit till Gud

2 Sam 24:2, 9–17 och Mark 6:1–6

Herre, vår Gud, lär oss att älska dig av hela vårt hjärta och tjäna vår nästa med den kärlek som utgår från dig.

Vi ber om att vår tro skall förökas, om att vi mer och mer ska förtrösta på Herren, lita på honom och mindre på våra egna förmågor och planer.

I den första läsningen läser vi om hur kung David genomför en folkräkning, och blottade så sin brist på tro på att det var Herren som beskyddade sitt folk. Det är det Jesus säger till den heliga Faustina (1905–1938): ”Det som sårar mig mest är inte era synder, utan att ni inte litar på mig.” För allt är omslutet av Guds försyn, allting finns i Guds kärlek, ingenting undflyr hans kärlek, och jag kan lita på honom.

Jesus kommer till sin hemstad, Nasaret och möts med skepsis, han blir en stötesten för dem. Det är smärtsamt att se hur Jesus ringaktas i sin egen hemstad, också Jesus själv ”förvånade sig över att de inte ville tro." Människan litar inte på Gud, men Jesus fortsätter att banka på vårt hjärtas port och visar att det är Gud som upprätthåller förbundet, det är Gud som är trofast: ”är vi trolösa förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv” (2 Tim 2:13).

Varje dag står han där och hoppas på att vi ska öppna för honom. Om han ser att vi inte är hemma, distraherade av bekymmer och vandrande tankar, kan han inte möta oss, eftersom han möter oss i det som är, i verkligheten. Därför behöver vi öva oss i att förbli i vårt eget hjärta i vår väntan på Guds ankomst, alltså stanna kvar i oss själva, inte vara frånvarande, inte gå bort i från oss själva, utan alltid vänta och välkomna själens främste gäst, Gud själv. Det finns ingen plats som Gud önskar att vara närvarande i som människans själ, Guds älsklingsplats på jorden. Närvarande och samlade kan vi så ta emot Gud och den nåd han ger oss. Så upptäcker vi att han redan är hos oss, och att vi endast behöver ge honom vårt samtycke.

Varje dag är en övning i att mer och mer förtrösta på Herren, att mer och mer lita på Gud och mindre på våra egna förmågor och planer.

I varje prövning, när krafterna tryter, när vi möter motgångar, när våra egna planer misslyckas, får vi be med den heliga Faustina: ”Jesus, jag förtröstar på dig.”