”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid"

1 Joh 2:3–11 och Luk 2:22–35

Evige och osynlige Gud, du som med det sanna ljuset har skingrat denna världens mörker, ge oss dina gåvor, så att vi som ljusets barn kan leva i den nåd som tog sin början när din Son på underbart sätt blev människa.

Det är femte dagen i juloktaven och vi ber om att ledas av den helige Ande liksom den gamle Symeon. Vi ber för våra äldre och för oss alla, för ingen kommer ifrån att åldras, om den helige Andes ledning, alltid och på varje plats, i våra liv.

I dagens evangelium tar vi del av ett av Glädjens mysterier i Rosenkransbönen: Jesu frambärande i templet. Maria och Josef kommer med Jesus i famnen och räcker fram honom först och främst som en gåva till Gud men också som en gåva för hela världens skull. Så vi övar oss i liturgin i att liksom Symeon ta emot Jesus, så håller vi honom famnen och prisar Gud för hans underbara verk, vi får skåda frälsningen som han har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse alla, och vi sjunger vårt livs lovsång.

Evangelisten Lukas betonar Andens betydelse. Den helige Anden kom till Johannes Döparens familj, över jungfrun, leder Symeon till templet och öppnar hans ögon, "mina ögon har skådat frälsningen.” Den helige Ande visar honom också att barnet ska väcka strid och låta de "innersta tankarna komma i dagen". Det innersta uppenbaras genom Andens kärlek och ljus, som vi ser i den första läsningen.

Allt viktigt sker genom den helige Ande. Den som föddes i krubban blir i den heliga Mässan konkret närvarande på altaret, genom den helige Ande. Genom den helige Ande ser vi Kristi kropp, som bars fram av Josef och Maria i templet i Jerusalem, bäras fram i Eukaristin, och vi tar emot honom som Symeon, genom den helige Ande.

Symeon visar också på åldrandets andliga aspekt. Att åldrandet är en tid för Herrens ankomst, besök, en tid av att låta sig uppfyllas av den helige Ande. En tid då vi av nåd får försonas med allt i vårt liv, så att vi med Symeon kan säga: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk”.

Vi behöver alla förbereda oss för lidandet, för åldrandet och döden, men framför allt för livet. Det är en övning att leva varje dag som både den första och den sista. Snart står vi inför vårt livs sista domare. Även om allt i våra liv inte blivit som vi tänkt det kan vi ändå vara vid gott mod, eftersom vi kan lita på att Herren inte bara är den rättfärdige domaren utan också vännen och brodern som själv redan lidit för oss, och därmed också är vår förespråkare inför Fadern. I ljuset av domens stund blir nåden av att vara en kristen desto tydligare. Den ger oss kunskap och verklig vänskap med vårt livs domare och låter oss således trygga gå genom dödens mörka dörr.