Att vara de andras slav

Jer 18:18–20 och Matt 20:17–28

Bevara, Herre, dina tjänare, och fostra oss till goda gärningar. Ge oss din tröst och ditt beskydd i detta liv, och låt oss ej gå miste om det eviga.

Vi ber om ödmjukhet och beredskap för lidandet.

Bland de rättfärdiga i GT finner vi de som erbjöd sig att offra sina liv för folkets synder, likt profeten Jeremia. Han gjorde allt osjälviskt för folkets skull och som tack för det fick han inte deras beröm och respekt utan bara hat och förakt. Han ber: ”Herre, tänk på hur jag har stått inför ditt ansikte för att mana gott för dem”. Detta är vad Moses gjorde under de 40 dagarna när han fastade för att blidka Herren för sitt otrogna folks skuld (5 Mos 9:9, 18), det Abraham gjorde för folket i Sodom (1 Mos 18). Detta är framförallt hur Herrens ödmjuke tjänare karaktäriseras, "det var våra sjukdomar han bar”, "Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot” (Jes 53:4–11). Vårt uppdrag att dricka Herrens kalk är förebådat men också föregripet av Jesus och inneslutet i hans lidande: ”ni skall få dricka min kalk!” Lidandets kalk är ett med vad Kyrkan är och vad det är att vara Kristi lärjunge, att tjäna och ge sitt liv, för de många. ”Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”.

Det är en annorlunda gemenskap som växer fram runt Jesus, och vi är en del av detta annorlundaskap. ”Men så är det inte hos er”. Genom Kyrkan bär vi på ett ställföreträdande sätt fram hela världen inför Fadern, för de många, som av olika skäl inte förstår att de kan tro.

”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav”. Det som kanske är mest provocerande i detta är att vi ska vara de minsta, ja, till och med de andras slav. När aposteln Paulus omvänder sig och låter sig förvandlas, så finner han en ny styrka i sin svaghet och sin nya identitet i att vara den ”lille”, att vara Messias slav. Denna form av slaveri är för Paulus total frihet, att inte längre vara slav under begären, inte under denna världens makter, inte under sig själv, utan att han helt förlorar sig själv i Kristus, som hans slav, och där också finner sig själv, helt omsluten och innesluten i den heliga Treenighetens kärlek, som en droppe vin i ett oändligt hav.