"ge som gåva vad ni har fått som gåva"

Jes 30:19–21, 23–26 och Matt 9:35–10:1, 6–8

Herre, vi ber om din barmhärtighet och om skydd i alla faror. Hör den helige Nicolaus bön för oss och röj undan hindren på vår väg till dig.

Vi firar den helige biskopen Nicolaus av Myra (cirka 280–350), alla jultomtars arketyp, och ber om hans förbön för alla barn, fattiga, förtvivlade, missmodiga och illa medfarna. Vi ber om ny kraft och inspiration och om att våra oroliga hjärtan ska ta emot och ge vidare frid och vila i Gud denna dag.

Jesus såg människorna och ”fylldes av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.” Jesus fylls av medkänsla och barmhärtighet när han ser människans svaghet, han kommer för att hjälpa, frö att bota, för att mätta, det är hans ankomst, hans advent. Han har ett särskild omsorg om de illa medfarna i denna värld. Jesus säger till sina lärjungar att de ska "gå till de förlorade fåren"... och sedan de ska "ge som gåva vad ni har fått som gåva." Vi ser att S:t Nicolaus levde så. Att ge som gåva det vi fått som gåva är nyckeln till ett kontemplativt liv. Att förstå livet, inte som något vi förtjänar eller har rätt till, utan i första hand som en gåva som vi tar emot, och som vi ger vidare som en gåva. I Eukaristin är gåvans båda sidor aktuella, vi tar emot det Fadern ger oss och vi ger vi tillbaka till Fadern, det vi tagit emot.

Att ta emot och att ge tillbaka, är ett mönster för varje dag och för hela livet. Ja, hela vårt liv, vår existens, är en gåva, utifrån vilken vi kan leva i tacksamhet och förundran. Före allt annat finns alltid gåvan, före varje ansträngning och till och med före min existens.

Den heliga Mässan har många namn, Eukaristin, altarets allraheligaste sakrament, men också kärlekens sakrament, eftersom att Guds kärlek här utgjuts på ett särskilt sätt, i oss och för oss! Men denna kärlek vill vidare och bara så kan kärleken nå de förlorade, när vi förstår att kärleken inte kan stanna i oss själva utan måste gå vidare och bli älskad överallt, denna kärlek vill vara ett hem för alla. Särskilt de förlorade fåren, de illa medfarna och hjälplösa: ”gå till de förlorade fåren”. Kyrkan måste ständigt öppna sig för människors behov och nöd eftersom vi är Kristi kropp och lever i denna barmhärtighetens tid som profeten bebådar, Herrens ankomst, ”då Herren förbinder sitt folks skador och helar såren efter slagen som det har fått”. I vår egen svaghet har vi fått gåvan att tillsammans med S:t Nicolaus och hela kyrkan vara detta barmhärtiga hjärta som omfamnar hela världen: ”ge som gåva vad ni har fått som gåva”.