In illo uno unum: "I den ende är vi ett”

Apg 11:19–26, Joh 10:22–30

Allsmäktige Gud, låt oss som firar påsk hämta befriande glädje ur Herrens uppståndelse.

Vi ber om hoppets kraft i våra liv, i Kyrkans liv, i världens liv. Så att vi i dag vandrar vidare på vägen och öppnar oss för den lycka och det goda som skall komma.

Jesus säger med övertygelse: ”Mina får lyssnar till min röst”, och utan att tveka: ”jag känner dem, och de följer mig”. För det är Sonen som tror på oss, han är den trofaste Guden som håller förbundet, han är den ende och (In illo uno unum: "I den ende är vi ett”). Hela vårt liv är beroende av honom, att vi förblir i honom som säger: ”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min Faders hand. Jag och Fadern är ett.”

Jesus är livet för den som inte önskar att dö, sanningen som inte bedrar, vägen som leder rakt igenom och bortom döden. Han känner vägen som går genom dödens dal, den som vandrar med mig även på den slutliga ensamhetens väg, dit ingen kan följa med och leda mig igenom. Han själv har gått denna väg, stigit ner till dödsriket, besegrat döden och återvänt för att följa med oss och ge oss vissheten om att vi tillsammans med honom finner en väg rakt igenom döden, dödsriket, ensamheten och övergivenheten, därför fruktar jag ingenting ont, hans käpp och stav de tröstar mig.

Därför läser vi att ”Herrens hand var med dem”. Ja, Herrens hand, hans Ande och kraft är också med oss. Vi är smorda med den helige Ande, infogade i Jesu ord: ”Jag och Fadern är ett”, i den oskiljbara enhet som samlar allt till ett, i Treenighetens liv, gemenskapen mellan Fadern, Sonen och den helige Ande. Den helige Ande förenar oss med Gud, ger oss del i Guds eget liv, fyller oss med trons, hoppets och kärlekens krafter, som drar oss tillbaka till Gud, där vi alla är ett. Som Påven Leo XIV tagit till valspråk: In illo uno unum ("I den ende är vi ett”).

Inte minst behöver vi i vår tid rena vårt minne med hoppets kraft. S:t Ambrosius skriver att ”det enda botemedlet för utebliven lycka i det förflutna och hoppet om den lycka som skall komma”. Ett förvandlat minne som botar oss från det vi inte fått i det förflutna och hjälper oss att gå vidare, i hoppet om den lycka som skall komma.

Hoppet får sin näring i bönen, alldeles särskilt i ”Fader vår”. Ur fadervårbönerna strömmar hoppet fram och sammanfattar allt vad hoppet får oss att längta efter, bönen uttrycker den nuvarande tidens suckar – vi lever i en tid av tålamod och väntan då det ”ännu inte har blivit uppenbart vad vi kommer att bli” (1 Joh 3:2). I Eukaristin och Fader vår får vi ta emot hoppet, Eukaristin fyller oss med hopp och inriktar oss på Herrens ankomst, ”till dess han kommer!” (1 Kor 11:26).