Den kärleksfulla tillrättavisningen.

Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före världens skapelse.

Hes 33:7–9, Ps 95, Rom 13:8–10, Matt 18:15–20

Vi ber om kärlekens gåva och om hjälp att kärleksfullt kunna lära oss att förmana varandra.

Paulus understryker kärlekens betydelse: ”Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet”. Detta nyanseras i den första läsningen, det är negativt för oss själva att låta bli att förmana. Vi har alltså ansvar att varna den som handlar orätt och att tillrättavisa denne. Hur detta förmanande ska gå till talar Jesus om i dagens evangelium. Först måste vi granska oss själva och vara mer ivriga att korrigera oss själva än att se andras synder. Sedan ska vi tillrätta den som behandlat oss illa, inte med vrede och hämndbegär utan med barmhärtighet, genom att tala med denne i enrum. Så kan, som S:t Bonaventura skriver, en syndare först föras tillbaka med kärlek, sedan genom att skämmas då det blir känt för några fler och till sist genom fruktan då personen ställs till svars inför Kyrkan.

Förmaning syftar till att den som handlat orätt ska börja lyssna, vilket Jesus betonar. Lyssnar din nästa på vad du har att säga eller lyssnar han inte, det är avgörande. Hos evangelisten Lukas talas istället om att ångra sig, och det är detta lyssnande det handlar om, ett lyssnande som tar till sig det du påpekar så att personen ångrar det han sagt eller gjort eller låtit bli att göra. När syndaren så ångrar sig förlåter vi denne.

Allt bör han sin början i en ödmjuk, bedjande, mottagande och självrannsakande attityd. Med denna attityd kan vi både förmana andra och tillåta oss att själva bli förmanade av andra.

Det är lite som att vara sin egen förälder, att uppfostra och pröva sig själv, likväl behöver vi den helige Andes hjälp. I den helige Andes skola tränas vi i att älska Gud och oss själva så att vi förmanar andra utan att vilja något ont.

Jesus lär oss att denna träning också går ut på att öva enhet, att komma överens med andra i vår bön. ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem”, det handlar om enheten, så ”allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske Fader”. Jesus sätter endräkten på första plats. Det viktiga är vad vi ”kommer överens om”, att vi är eniga och håller fred. Jesus ”är mitt ibland oss”, alltså med dem som håller fred, de som är enade, de som lyder hans befallningar. Han är med dem, eftersom de är eniga, och lever i harmoni med Kyrkan, Kristi kropp.