Rivaliteten är upphävd, allt är redan försonat

1 Sam 1,1–8, Ps 116, Mark 1:14–20

Herre, kom oss till mötes i vår bön, så att vi inser vilken uppgift du har givit oss och fylls av kraft att fullgöra vad vi insett.

Så går vi in i tiden under året, det vanliga livet, vardagen återvänder. Vi firar ingen specifik aspekt av Kristi hemlighet utan snarare Kristusmysteriet i dess fullhet. Nu börjar det vanliga övandet i att vara kristen, och det är en stor utmaning. I den första läsningen läser vi om Hannas ”medtävlerska”. Det finns ofta en rivalitet i det mänskliga livet, kanske börjar det redan när vi är små, i syskonskaran, konkurrens bland kamraterna i skolan, på arbetsplatsen, i det sociala livet. Detta eviga tävlande fortsätter även i Kyrkan, i kommunitetslivet, det verkar aldrig ta slut. Ja, även Jesu lärjungar tävlade om vem som var störst.

Mitt i denna rundgång av rivalitet säger Jesus: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet”. Det är ett brott, en övergång till något nytt, ett nytt förhållningssätt, en ny attityd till livet som vi behöver öva oss i.

Jesus säger; ”kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”, som början på ett nytt sätt att leva tillsammans, där den andres fulla potentialitet är i centrum. Rivaliteten är upphävd, i Kristus är allt redan försonat. Fadern, Sonen och den helige Ande, vill att vi utan att jämföra oss och tävla med varandra, ska bli fullt ut de vi är, få hela vår person att blomma ut. Framför allt övar vi oss i att bejaka den andre, att vilja att den andras fulla potential ska blomma ut. Lika mycket som vi vill vårt eget liv, vill vi den andres liv.

Vi övar oss alltså i att gå från rivalitet, konkurrens, jämförelser i sättet att se på varandra. Vi övar oss i att ta emot den kärlek som kan förvandla oss, så att vår strävan blir att bejaka den andres fulla potential, se den andres fulla värde och att hjälpa våra medmänniskor att fullt ut bejaka sitt värde.

I och med att vi blir äldre, kommer närmare vår egen död, känns det som att tiden alltid krymper men där Jesus kommer är tiden alltid inne. Det är i själva verket två aspekter av tiden som behöver försonas: tiden och evigheten. Att skåda, att förtrösta, att älska och att lida. Det är övning i att fylla varje ögonblick med ett ”ja”, ett samtycke till Guds vilja. Så småningom kan tiden och evigheten försonas. Evigheten inkarneras i tiden varje gång vi omvänder oss och säger ”ja”. Jag säger ”Ja” till att vara den jag är inför Gud, ja till Guds vilja med mitt liv, vilket i förlängningen också är ett ”ja” till alla mina medmänniskor.