Kristi uppståndelse är vår uppståndelse

Gud, du låter natten lysa såsom dagen genom vår Herres Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Låt din Andes eld brinna i oss, så att vi, som i Kristus har stått upp till det nya livet, med kropp och själ kan tjäna dig och leva till din ära.

Rom 6:3–11 och Matt 28:1–10

Gud är den allra mest självklare, livet bakom livet, det liv som aldrig dör, den som alltid har funnits och alltid kommer att finnas, den ende som har liv i sig själv, den ende som kan begripas ur sig själv. Vi är i honom och kan endast begripas i honom, det mysterium som finns bakom, i och med allt. Allt annat är beroende av honom för sin existens, han är den som framkallar mirakel, men som i sig själv inte är ett mirakel.

Det är vi som är mirakel. Vi är Guds mirakel och Guds mirakel är att han gett rum för skapelsen och oss, vi som tidigare inte fanns till. Han är fri och den omedelbara orsaken till allting, genom att Gud förstår sig själv förstår han allt och genom att vilja sig själv vill han alla ting.

I Nordafrika på 3-400-talet mediterar S:t Augustinus över hur Gud skapar en värld full av otaliga underverk i himlarna, på jorden, i luften och i vattnen. Den skapade världen är "i sig ett unikt mirakel och det största av dem alla”. Ett mirakel som vi endast kan ta till oss i ”förundran”.

Med förundran ser vi hur hela skapelsen predikar om uppståndelsen. Naturens underverk stärker vår tro ​​på Kristi uppståndelse. Vi kan till och med se att det finns ett större mirakel än uppståndelsen: ”det är i själva verket ett större mirakel, så många människor föds varje dag som inte fanns tidigare, än ett fåtal som uppstår igen, som redan existerade”.

Augustinus ser en likhet mellan moderskötet och gravens sköte, mellan jungfru Marias livmoder och graven från vilken Kristus själv stod upp och andra kommer att stiga upp. Det är ett underbart mirakel som Gud gör när han formar oss före vår födsel. Gud, som för oss fram "i rätt form från livmodern”, kan också föra oss levande "från graven". Människan som tar form i sina mammas livmoder är "ett dagligt mirakel”. På samma sätt som vi formades av stoft i vår moders sköte, så kommer vårt stoft att läggas i jordens sköte när vi dör. Så väntar kroppen i jordens sköte på uppståndelsens dag liksom det ofödda barnet i moderns sköte väntar på sin födelsedag. Gud som formade dig i moderskötet kommer också att föra dig levande ut ur gravens sköte.

Kristi uppståndelse sker för vår skull, för att vi inte ska sörja döden som om vi inte hade något hopp. För att vi ska anförtro våra döda åt Gud och se med förtröstan och lugn fram mot vår egen död i tron på Jesu seger. Vi bär på ett hopp som gör att vi, vid varje grav, kan se fram mot uppståndelsens morgon, för:

Kristus är uppstånden, halleluja. Ja han är sannerligen uppstånden!