Kärlekens vetande

Allsmäktige Gud, du som i dag har låtit Kristus vinna seger över döden och öppnat evighetens portar, sänd oss din helige Ande och låt oss stå upp till det nya livet.

Apg 10:34a, 37–43, Kol 3:1–4 och Joh 20:1–9

Maria från Magdala kom tidigt på påskdagsmorgonen ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon förstod inte vad som hade hänt, inte heller Petrus och den andre lärjungen, som Jesus älskade. De förstod inte med sina förnuft utan det var mer ett kärlekens vetande, en djupare insikt och medvetenhet om kärlek.

Den heliga Maria från Magdala har vördats mycket i kyrkans historia, vi borde göra det igen. Hon avbildas ofta med röda kläder på grund av hennes stora kärlek och hängivenhet. Hon representerar kärleken och den förvandlande kraften i Kristi uppståndelse. Men också Petrus hade en särskilt brinnande kärlek till Jesus och Johannes, den lärjunge som Jesus älskade.

Detta kärlekens vetande är avgörande för kyrkan. Det är själva attraktionskraften i Kyrkan, det som har att göra med vår tillbedjan, vår hängivenhet, vår iver att följa Jesus, vara nära och älska honom. Innan lärjungarna förstod att Jesus var uppstånden visade de honom sin kärlek. Det är denna kärlek som håller ihop hela Jesu liv, hans människoblivande, lidande, död, begravning, uppståndelse. Det som Maria från Magdala, Petrus och Johannes gör i kärlek sker i dialog med Jesu kärlek. Det är denna dialogiska kärlek som reser de döda från graven, skingrar mörkret i världen, som för oss människor från en värld till en annan, som försonar allt och ger oss förlorade livet tillbaka, ger oss glädjen, hoppet och vi som förlorat Anden får Anden åter. Kärleken är den starkaste kraften i tillvaron, en Guds gåva som uppväcker Jesus från de döda, kärleken förenar oss med Gud och med varandra, kärleken går genom stängda dörrar, överskrider allt, förmår allt, leder oss genom döden in i Gud själv.

Så. låt oss med de heliga Maria från Magdala, Petrus och Johannes ägna mer uppmärksamhet åt kärlekens vetande, så att vi genom påskfirandet kan bära med oss detta som gör att vi inte sörjer döden som om vi inte hade något hopp. Vi anförtror åt Gud våra döda och ser med förtröstan och lugn fram mot vår egen död i tron på Jesu seger. Vi bär på ett hopp som gör att vi, vid varje grav, ser fram mot uppståndelsens morgon.

Kristus är uppstånden, halleluja.

Ja, han är sannerligen uppstånden, halleluja!