Botgöringens mål

2 Mos 2:1–15a och Matt 11:20–24

Allsmäktige Gud, lär oss på den helige Bonaventuras himmelska födelsedag att prisa dig för dina under i naturen och i nådens rike och att som han bli gripna av kärleken till dig, som gjort allt detta för vår skull.

Vi firar i dag kyrkoläraren S:t Bonaventura (1221–1274) och ber om hans förbön för kyrkan och världen, och för oss själva att vi ska få nåden att bära botgöringens frukt.

”Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida!” Dessa veord skriver S:t Bonaventura handlar om de som känner till Guds vilja men inte gör den, de som är hårdhjärtade och självupphöjande. Veropen kommer över den som visar hårdhet gentemot Guds godhet och generositet. Aposteln Paulus skriver: ”Bryr du dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse? Med ditt hårda och obotfärdiga hjärta hopar du vrede över dig till vredens dag, då det blir uppenbart att Gud dömer rättvist” (Rom 2:4–5).

”Och du, Kafarnaum, skall du kanske bli upphöjt till himlen? Nej, du skall störtas ner i dödsriket”. Det är den som upphöjer sig själv, är arrogant och högmodig. För S:t Bonaventura gäller frågan här om hur vi tar emot Guds gåvor, om vi tar emot dem som om det vore vi själva som åstadkom det goda eller om vi tar emot gåvorna ödmjukt, med fruktan och bävan.

Jesus ger omvändelsen som ett botemedel, ja säck och aska är omvändelsens vapen, enligt S:t Hieronymus. Då S:t Franciskus första följeslagare tillfrågades vilken orden de tillhörde, svarade de att de var botgörare från Assisi. S:t Bonaventura upptogs i franciskanorden som student i Paris. År 1257 blev han hastigt kallad från sin framgångsrika bana som professor för att bli generalminister för franciskanorden. Han upptäckte nu att han behövde komma närmare ordens själ och grundare, S:t Franciskus av Assisi. Det blev Bonaventuras uppgift att tänka och reflektera över det som Franciskus på ett ytterst enkelt sätt hade erfarit. Detta är tydligt i hans skrift Itinerarium mentis in Deum där han i sista kapitlet (7.2.1) beskriver hur S:t Franciskus mystikt vilar i den korsfästes sår (Se också Legenda Maior 10). Detta är botgöringens mål, nämligen att vila med Kristus i graven som om vi vore döda till det yttre men ändå erfar det som den botfärdige rövaren fick höra av Jesus själv: ”I dag ska du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43).