Ett omskuret hjärta

5 Mos 10:12–22, Ps 147, Matt 17:22–27

Gud, vår Fader, du visade fattigdomens väg för den heliga Klara. Låt på oss hennes förbön följa Kristus, fattiga i anden, och nå vårt mål, att se dig som du är. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre.

Vi ber om S:ta Klaras förbön, om att vi ska växa i helighet.

När Jesus säger att "Människosonen skall överlämnas i människors händer" kan det både inbegripa vår hjärtlöshet, då vi överlämnar honom till döden, och hans kärlek som överlämnar sig själv till oss, sådan han är. Gud överlämnar sig själv till oss och vi tar emot honom, liksom den katolska traditionen är något vi tar emot och lämnar vidare. Men det kan också syfta på hur vi överlämnar oss själva till Gud.

När det gäller vår gudsrelation, beskrivs den i Bibeln som en slags omskärelse, att vara om­skur­na i en dju­pa­re me­ning, ”i hjärtat”. ”Omskär därför ert hjärtas förhud” (5 Mos 10:16). Detta ser vi hos dagens helgon, S:ta Clara av Assisi, jungfru, hon överlämnade sig helt i Guds hand med ett omskuret hjärta. I dag är det hennes festdag, den dag då hon dog år 1253. Hon helgonförklarades två år senare av påven Alexander IV. En av de vackraste påvliga bullor som finns är författad av honom. Han kände henne och klarissordens liv mycket väl. Han anknyter till hennes namn Klara (den lysande) och diktar om hennes helighet:

”Från denna Klara utgår exemplets klara spegel för världen … Hon flammade upp i denna värld och gnistrade lysande i ordenslivet, hon lyste som en klar stråle i föräldrahemmet och glänste som blixten i klostret. Hon glimrade i livet och strålar efter döden, hon lyste upp på jorden och skiner åter i himlen. … Detta ljus stannade visst bland fördolda nunnor, men skickade tindrande strålar utåt; det förblev hela tiden i ett strängt kloster, men ströddes ut i den vida världen; det tjänade på insidan, och strömmade utåt: ty Klara förblev fördold, men hennes liv blev uppenbarat; Klara var tyst, men hennes berömmelse ropades ut; hon var gömd i cellen, men var välkänd i städerna.

Det är inte förunderligt att en lampa som är så tänd och sprider så mycket ljus inte kan döljas, utan att hon strålar som ett klart ljus i Herrens hus (Matt 5:14ff); en vas med sådana dofter kan inte dölja att den doftar och fyller Herrens boning med sin arom; ja, medan hon i den trånga eremitboningens ensamhet krossade sin kropps alabasterskål (Matt 26:7), fylldes hela kyrkans sal med dofterna av hennes helighet” (s. 261-262, nr 11-26).