Att vara kristen är att skriva av andras skulder!

Gud, du som skapat allt och leder världens gång, låt oss av allt värt hjärta tjäna dig, så att vi inser vidden av din kärlek.

Syr 27:30–28:7, 13–14, Rom 14:7–9, Matt 18:21–35

Vi ber om att uppfyllas alltmer av Guds barmhärtighet.

Man kan tycka att detta är en hemsk liknelse, hur kunde man vara så hård mot de som inte kunde betala sina skulder? Men om vi ställer denna liknelse som en spegelbild mot oss själva och vår egen tid ser vi något annat. I dag finns omkring 30 000 hemlösa i vårt land, mycket av detta elände beror på att de inte fått sina skulder efterskänkta, inte ens fått hjälp att ordna detta. Vi lever i en hård obarmhärtig kultur och frågan är om denna hårdhet också finns hos oss kristna?

Att vara barmhärtig och att visa nåd är vad Gud kräver av oss. Men det är inte ett egentligt krav, utan handlar mer om vem Gud är och vilka vi är. Gud ger aldrig bara en del av sig själv, utan allt. I en liten bit förvandlat bröd ger han hela sig själv till oss, i varje sakrament ger han allt det han är. Fadern, Sonen och den helige Ande säger ömsesidigt till varandra: ”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt”. Det skapade däremot är inte något ”ingenting annat än en kärna eller en punkt i jämförelse med den omätliga, tidlösa godheten” (Itinerarium mentis in Deum, 6.2.5), men likafullt breder Gud ut sig i en aldrig avstannande generositet i allt skapat och genom oss.

Att förlåta dem som står i skuld till oss innebär att vi får efterskänka människor deras skulder, sätta dem fria, utsända av en oändligt generös himmelsk bank. När vi efterskänker skulder är vi som Gud, ja, vi blir det Gud skapat oss till när vi visar barmhärtighet. Detta är Sonens uppdrag, att dra oss in i Treenighetens liv, genom den helige Ande, därför lär han oss att stå upprätta och leva våra liv inför vår himmelske Fader så att vi alltid ber: ”förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”. Det är också vad som sker i Mässan, då vi tar emot Guds eget liv och på ett ställföreträdande sätt bär fram hela världen inför Gud och skriver av andras skulder, i föreningen med Kristi försoningsoffer.

Vi behöver varje dag komma tillbaka till utgångspunkten: att vi lever av nåd, att vi simmar i Guds kärleks hav av barmhärtighet. Vårt andliga liv måste därför ständigt överskrida, gå från ord till erfarenhet, möta Kristi kärlek till Fadern och tas upp i den helige Ande. Så kan vi skriva av alla skulder och äntligen bli helt fria, Guds fria och frikända och skuldfria barn.