Ett sammanträffande av motsatser
Heb 10:32–39 och Mark 4:26–34
Allsmäktige, evige Gud, styr våra handlingar enligt din vilja, så att vi i din älskade Sons namn blir rika på goda gärningar.

Hela tillvaron skulle kunna beskrivas som ett sammanträffande av motsatser. Gud som själv är inrymd i det allra minsta och överskrider det allra högsta. Och vi som är så små, och det är helt i sin ordning, men Gud vill något stort med oss och våra liv. Mysteriet ligger i att Guds rike är som det lilla senapskornet som kommer till oss i ödmjuk gestalt och förvandlar, helar och heliggör, upprättar och förlåter. För att kunna nå oss gör Gud sig liten som ett senapskorn. Som den Högste gör han sig till den lägste för att visa att även det minsta i honom är stort. Guds rike är ”det minsta av alla frön här på jorden” men det är ett rike som växer i det fördolda till att bli det största av alla träd. I Guds allra minsta ryms det allra största, det högsta goda, enheten, skönheten, sanningen, kärleken, glädjen och friden!
När Gud uppenbarar sig för Mose som ”Jag är”, så börjar han med den allra minsta bokstaven, en liten prick, iota. Gud gör sig liten, som ett litet oansenligt bröd, och bakar in det största i det minsta, himmelriket i ett senapskorn, Kristi kropp och blod i mässans jordiska element av bröd och vin. S:t Franciskus utropar i tillbedjan: ”O upphöjda ödmjukhet! O ödmjuka upphöjdhet! Universums Herre, ödmjukar sig så att han för vår frälsnings skull döljer sig under en liten bit bröd. Se på Guds ödmjukhet och utgjut era hjärtan inför honom!” Så måste också vi bli mindre för att kunna rymma det större, vara som helgonen, som vandrar vi de mindres väg inför Gud själv.
I inkarnationen kan vi se sammanträffandet av motsatser i Jesus Kristus, i honom är ”vår mänsklighet så förunderligt upphöjd, så obeskrivligt förenad genom att samtidigt i ett enda se det första och det sista, det högsta och lägsta, periferi och centrum, Alpha och Omega, det orsakade och orsaken, Skaparen och det skapade, det är boken som är skriven på både insidan och utsidan” (S:t Bonaventura).