Gud har skapat rum i himlen åt det förgängliga gräset

Vår Gud och Fader, genom den helige Augustinus förkunnelse nådde ditt glädjebud till Englands folk. Låt hans möda för din sak bära bestående frukt i din kyrka.

1 Pet 1:18–25 och Mark 10:32–45

I dagens evangelium ser vi lärjungarnas bävan och rädsla. Då samlade Jesus de tolv, det var en yttre men också inre samling, för att förbereda dem för det som väntade, hans lidande, död och uppståndelse. Så vill Herren samla oss, varje morgon, i vår bävan och rädsla. Vi behöver denna yttre och inre samling då han genom sakramenten drar oss in i trons mysterium och gör oss beredda på det som skall komma, lidande och död. Uppfyllda och förvandlade av hans Ande blir vi själva liksom brödet på altaret, mer och mer det vi redan är, Kristi kropp.

Liksom lärjungarna är vi färgade av den värld och kultur vi lever i. Vi drömmer liksom Jakob och Johannes om att få de bästa platserna, att bli upphöjda, bekräftade, omtyckta, nå framgång och ära. Men den som lärjungarna följer har inte "kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. Genom Eukaristin och hela kyrkans sakramentala liv förenas vi så radikalt med Kristi livgivande kropp, att också vi kan säga att vi lever för att tjäna, inte för att bli tjänade. Här finns det verkligt meningsfulla livet, som ges ut för de andra. Vi är friköpta från meningslösheten. Vi är födda på nytt ur en oförgänglig sådd. Därför gläds vi i hoppet om det som är bestående, inte i det som blomstrar och förgår.

”Människan är som gräset och all hennes härlighet som blommorna i gräset. Gräset vissnar och blommorna faller av. Men Herrens ord består i evighet.” Vi är som gräset och blommorna som vissnar och ändå ska vi gudomliggöras. Jesus talar om att hans lärjungar ska vara allas slavar och samtidigt gör han oss till kungar, värdiga att som änglarna stå inför Gud och tjäna honom. Vi befinner oss hela tiden någonstans mellan att inte vara värdiga och att göras värdiga. Därför ber vi i Mässan: ”Herre, jag är inte värdig, men säg bara ett ord så blir min själ helad”. Det är människans lott att vara mellan ande och materia, mellan ängel och best, mellan himmel och jord. Därför önskade Jakob och Johannes i sin förgänglighet något bestående: ”Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.” Hur kan det som är vissnande gräs, ha en plats där ingenting vissnar? Det är omöjligt och ändå är detta det mål som Gud har satt för våra liv, att av nåd få dela Guds eget liv, på Faderns högra sida, helt förenade med Sonen i den helige Ande.

Ja, detta är något att förundras över denna dag, att Gud har skapat rum i himlen åt det förgängliga gräset.