Lovsång är en andlig övning

Mal 3:1–4, Heb 2:14–18, Luk 2:22–40

Allsmäktige, evige Gud, din Son blev en av oss och denna dag framburen i templet. Låt oss här förenas med honom, så att vi kan träda fram heliga och fläckfria inför dig.

Kristi födelse inramas av tre lovsånger, som fått plats i Kyrkans liturgi. Det är Sakarias lovsång som vi sjunger i Laudes. Det är Marias lovsång som vi sjunger i Vesper. Det är Symeons lovsång som vi sjunger i Completorium.

En viktig andlig övning är att dikta vårt livs lovsång, för lovsång är det perspektiv på livet som Gud vill lära oss.

Varje kväll får vi i completoriet sjunga med i Symeons lovsång. I denna lovsång övar vi upp vår beredskap för lidandet och att med glädje se fram emot vår egen död och det eviga livet: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat” (Luk 2:28–32).

Lovsång är en övning i att gå från jagcentrering till gudscentrering, då vi rör oss ut från oss själva och i sanning kommer till oss själva. Människan blev instängd och orienterad mot sig själv genom ursynden, när hon i själva verket var skapad för att vara orienterad mot Gud. Jagcentreringen yttrar sig i sådant som rädsla, förakt, förtvivlan och allt som kastar oss tillbaka på oss själva, gör oss inkrökta. Lovsången öppnar oss för den som både är utanför och ovanför oss själva, den ende som kan rädda oss.

Symeons lovsång visar också på ljusets betydelse: ”mina ögon har skådat frälsningen, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna.” Lovsång hör till att gå upplysningens väg, Via Illuminativa, Fotosis, denna dimension av livet som kommer när vi tar emot ljuset från Guds sanning och kärlek. Det är själens fotosis, då vi låter solen skina in i våra liv så att vi kan exponera oss för Guds ljus, så att vi kan växa och blomstra, och som ett träd nynna med i fotosyntesen. I själens fotosis har våra hjärtan och upplysts och värmts upp av Guds ljus.

På upplysningens väg lär vi oss att se allt vad Gud har gjort för oss, i skapelsen och i återupprättandet av oss, hur mycket han har lovat oss, vårt förhärligande, i fullkomlig gemenskap med honom, för evigt. Vi tar emot insiktens stråle till att förstå att han verkligen har beskyddat oss från att begå många svåra synder, att han har efterskänkt vår skuld, och vi ger honom vår tacksamhet, vår egen personliga lovsång.

Symeons lovsång är också en överlåtelsebön: ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande”. I överlåtelsen tar vi emot livet som en gåva ur Guds hand, vi låter oss försonas med det som varit, det som blivit och det som kommer. Vi växer i tillit till den hand som gett oss livet, och vi ger allt tillbaka till den handen. Så låt oss varje dag öva oss i att sjunga vårt livs lovsång och så steg för steg överlämna oss själva och allt till Gud.