"Gå till Josef och gör som han säger" (Ite ad Joseph, 1 Mos 41:55)

Gud, vår Skapare, du som har uppdragit åt människan att med sitt arbete förvalta jorden, låt oss med den helige Josefs förböner och föredöme uträtta det du vill och vinna det du lovat.

1 Mos 1:26–2:3 och Matt 13:54–58

Det är första maj och vi firar den helige Josef arbetaren, vi ber för alla som arbetar, och för värnandet om arbetets värdighet och vårt eget arbete.

Den helige Josef älskade Jesus med en faders hjärta. I alla fyra evangelierna kallas han för ”Josefs son” (Luk 4:22, Joh 6:42,  Matt 13:55, Mark 6:3). Josef såg dag efter dag att Jesus växte, och liksom Herren gjorde med Israel lärde han honom att gå och höll honom i handen. Josef var för Jesus som pappan som lyfter upp barnet till sin kind, han böjde sig ner och gav honom att äta. I Josef såg Jesus Guds ömhet: ”Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom” (Ps 103:13).

Josef var också den som varsamt lärde Jesus att arbeta med sina händer. Enligt den bibliska skapelseberättelsen är arbetet en väsentlig del av människan som skapad till att vara lik Gud. För Gud är själv Arbetaren, den som aldrig upphör att utföra sitt verk (Syr 38:8, Joh 5:17), han är den store Hantverkaren och den högste Konstnären och Skaparen (Opifex).

Den helige Josefs var en snickare som tog hand om sin familj, samverkade med Gud genom sin hantverksskicklighet och sitt arbete. Av honom lärde sig Jesus värdet, värdigheten och glädjen i vad det innebär att äta det bröd som är frukten av eget arbete. Josefs arbete påminner oss om att Gud själv som blivit människa inte föraktade arbetet utan satte stort värde på det. Den helige Josef visar att arbetet är en väg för människan att förverkliga sig, efter den potential Gud lagt ner i oss. Den som arbetar samarbetar med Gud själv och blir något av en skapare av sin omvärld. Arbetet är så en samverkan med Gud för att fullända den synliga skapelsen, genom arbetet deltar vi i skapelseverket. Arbetet drar oss i själva verket tillbaka till Gud, som ett slags föregripande av himlen, då det finns en glädje i att lära sig ett arbete, ett hantverk, en praktisk kunskap, en naturlig glädje från Gud som är riktad mot det himmelska livet, en föraning om den himmelska glädjen.

Samtidigt är Josef en läromästare för det inre livet, för bön, stillhet, kontemplation och tystnad. Här finns kärnan i arbetets spiritualitet, när vi liksom Josef låter arbetet få vara en plats nära Jesus. Så att det yttre och inre, tystnad och arbete, stillhet och handlingskraft, får leva i harmoni.

Vi får göra som Farao svarade folket i deras nöd: ”Gå till Josef och gör som han säger” (Ite ad Joseph, 1 Mos 41:55)