Den stegvisa övergången från en värld till en annan

Ge oss, Herre, kärlekens gåva och glädje, så att vi lever av den hängivenhet i vilken Kristus gick sitt lidande till mötes och frälste världen.

Hes 37:12–14, Rom 8:8–11, Joh 11:1–45

”Vid den tiden skickade Lasaros systrar bud till Jesus och lät säga: ”Herre, din vän är sjuk.” Systrarna sa inte ”Herre, kom hit och hela honom”, utan antydde bara sin önskan. ”Herre, den som du älskar är sjuk, det räcker att du känner till det.” Ja, Jesus var mycket fäst vid dem, han älskade dem, och de älskade honom, det var en ömsesidig kärlek och vänskap. Men denna kärlek innebar inte att Jesus skyndade till dem för att hjälpa dem, utan tvärtom, han dröjde, han väntade och väntade. Gregorius den store skriver att Gud hjälper helgonen att växa när de får vänta, och deras längtan växer.

Så säger Jesus något märkligt: ”Den sjukdomen leder inte till döden.” För även döden var inte till döds utan till livet, genom vilket många skulle tro på Kristus och undgå den eviga döden. Jesus väntade två dagar, just för att göra något större än att bota en sjuk. Lasaros skulle andas sitt sista andetag och begravas och till och med börja ruttna. Jesus sköt upp helandet för att leda människor in i en dittills okänd värld, den osynliga värld där själva mörkret är ljus.

Detta är något av det mest dramatiska och provocerande i vår tro, att den överskrider dödens till synes absoluta gräns: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Det är alltså inte döden som är det mest avgörande och absoluta i den här världen, utan livet och just det liv som aldrig dör. Det är den grundläggande tron på att allt synligt har framträtt ur den osynliga världen, den osynliga eviga världen har företräde framför den synliga. Det vi kan se överskrids av den verklighet som har skapat allt synligt, och som just har framträtt ur Guds eviga Skaparord, Guds Son, Jesus Kristus. Han är Herre över livet och i honom kan ingenting dö och gå förlorat. Lasaros uppståndelse är så viktig, eftersom den talar om detta hopp för varje liten människa, som förtvivlar, som har begått hemska brott, som ligger nedslagen till marken och inte kan resa sig. Det är Guds utsträckta hand till varje syndare, ett första initiativ till människans stegvisa förnyelse, stegvisa förvandling, stegvisa övergång från en värld till en annan, en berättelse om hur människan lär känna en ny och dittills helt okänd verklighet.