Som en tjuv och ändå inte alls

Jes 2:1–5, Rom 13:11–14a och Matt 24:37–44

Allsmäktige Gud, fyll oss med längtan efter din stora dag, så att vi med kärlekens gärningar går Kristus till mötes och ställs på hans högra sida i himlen.

Vi börjar denna heliga tid, Adventstiden, med uppmaningen: ”det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro.” I Eukaristin väcks vi ur sömnen, vi går Kristus till mötes, vi fördjupar insikterna i de gudomliga mysterierna, och tar emot frälsningens gåva.

Första advent är en stor glädjedag eftersom vi påminns om hur vi kommer närmare och närmare livet, räddningen, inte döden, vi går Kristus till mötes! Det gäller att behålla riktningen, att följa kompassnålen: ”Ni vet vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära”.

Varför går vi då genom livet liksom sovande? Vad hindrar vakenheten? S:t Bonaventura (1221–1274) menar att det är alla våra bekymmer, vår oro, distraktionerna, tankarna som fladdrar runt i vårt inre som spöken, och när vi blir offer för våra begär. Det är just detta aposteln undervisar om i dag: ”Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning […] ikläd er Herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks”.

Jesus går in i kampen och lidandet, inte för att fly, utan för att söka stillhet och klarhet. Han lär oss att kämpa den inre kampen, mot synden, det egoistiska begäret, mot frestelserna, alla djävulens illusioner, lockelser och lögner. Ingen kristen slipper denna kamp under sitt liv och kyrkan lär oss att vi därför behöver ”träna” oss, ägna oss åt andliga övningar, åt askes.

Den viktigaste övningen är att vi övar oss i att varje dag ta emot gåvorna som Gud ger oss. Alla gåvor är koncentrerade i den helige Ande, den Ande som Jesus är bärare av. Genom den helige Ande får vi ta emot tro så att vi återigen kan se och höra Gud i denna vår värld, vi får kärlek så att vi kan smaka och känna Gud i allt som vi erfar, men vi får också hopp så att vi kan känna doften av Gud i våra liv.

Så kommer Människosonen hela tiden som en tjuv om natten, eftersom han inte bokar tid för sitt besök, för att vi vid varje tid och på varje plats ska välkomna honom: med just tro, hopp och kärlek. Men liknelsen om tjuven har en tydlig begränsning, eftersom Gud aldrig kommer som en tjuv. Eftersom att han alltid vill ha vårt samtycke, vår kärlek, han vill att vi välkomnar honom som en vän, en broder, och aldrig som en tjuv.