Ef 2:12–22, Ps 85, Luk 12:35–38

Gud, du har skapat oss till din avbild och låtit din Son lida döden för oss. Håll oss vakande i bön, så att vi lämnar denna värld rena från syndens fläck och med jubel finner vila i din barmhärtighets famn.

Vi ber i denna heliga Mässa om nåden att få dö en salig död.

Som den romerske filosofen Seneca säger: ”Ingenting är så säkert som döden men ingenting är mer osäkert än tidpunkten”. Kyrkoläraren Bonaventura spinner vidare på detta och säger: ”Herren har alltid velat låta oss vara ovetande om vår sista stund, så att den alltid ska vara emotsedd, och för att vi alltid ska vara förberedda på den.” ”Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.” Herren håller sålunda stunden för sin ankomst dold för att vi ska vara beredda vid alla tidpunkter (S:t Francisco de Osuna).

I äldre, mer ordagranna svenska bibelöversättningar, läser vi: ”och om han kommer i den andra nattväkten, eller om han kommer i den tredje nattväkten och finner det så, saliga äro de tjänarna.” Kristus kommer på besök vid olika tidpunkter i vårt liv. Den första nattväkten är barndomen, den andra är ungdomen och den tredje ålderdomen. S:t Bonaventura skriver: ”Om någon inte tagit vara på Herrens besök i barndomen skall han inte förtvivla och om han inte heller gjort det i ungdomen må han till sist omvända sig under den tredje nattväkten. För Herren är trofast och väntar tålmodigt på vår omvändelse.”

Det finns en stark motivation i Jesu ord, att han själv ska ”fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem”. ”Saliga de tjänarna”. Det är en salighet som motiverar oss att ännu bättre tar vara på tiderna då han bultar på dörren: ”Saliga de som blivit kallade till lammets bröllopsmåltid.” Ja, det är ju Brudgummen som bultar på dörren i livets nattväkter och till sist i vår dödsstund. Tack vare honom, har vi som en gång var långt borta kommit nära.

”Ingen tid är onyttig men att vaka och be är alltid nyttigt”. Det är så vi fäster upp våra kläder och håller lamporna brinnande.

Den som inte vill öppna dörren för Gud är rädd för att möta honom, är skrämd inför att dö. Medan den som öppnar dörren är den som i glädje och förväntan har väntat och som jublar vid dödens annalkande. Medveten om att det är den älskade som bultar på vårt livs dörr. Som bruden säger i Höga Visan: ”Jag sov, men mitt hjärta var vaket. Hör, min vän knackar på: … Jag stiger upp för att öppna för min älskade” (Höga visan 5:2, 5).