Att vara som örnar

Vish 13:1–9, Ps 19, Luk 17:26–37

Allsmäktige och barmhärtige Gud, driv bort ifrån oss allt som skadar oss, och låt oss, utan hinder till kropp eller själ, i frihet göra det goda som du har berett åt oss.

”Där liket ligger, där samlas gamarna.” Det grekiska ordet ἀετός betyder örn, rovfågel eller gam och har att göra med örnens snabbhet och styrka. Jesus talar alltså om örnar som samlas runt en σῶμα, alltså en kropp, vilket tydligt syftar på hur Gud samlar människor i Kyrkan, i en församling. Så har också kyrkofäderna förstått det, de utvalda kommer att samlas i Kristus för att njuta av överflödet av honom liksom örnarna samlas runt en kropp för att äta (se kyrkoläraren Bonaventura). Örnarna samlas där kroppen är eftersom de känner doften av kroppen, då deras syn är så klar ser de kroppen på långt håll, då de är så snabba kommer de med hast till denna kropp, men också för att de hungrar så mycket efter denna kropp. Så samlas helgonen runt Kristus, runt det inkarnerade Ordet, genom en brinnande längtan, en skarp syn, intensiv smak, och den uttrycksfulla kärlekens rörelse.

De längtar: ”Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud” (Ps 42:2). De ser: ”Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus” (Ps 36:10). De smakar: ”Frikänd skall jag se ditt ansikte och mättas av din åsyn när jag vaknar” (Ps 17:15). Och så förnyas alla helgon som örnarna: "jag blir ung på nytt som en örn” (Ps 103:5). Och de lyfter sina vingar för att alltid vara hos Herren (1 Thess 4:16–17).

Vi är alla kallade att vara sådana helgon som samlas runt Kristi kropp, som längtar efter honom med brinnande hjärtan, som ser på honom med skarp syn, som passionerat smakar honom och som är rör sig mot honom och i honom med stor kärlek.

Men detta andliga liv är inte skilt från vårt jordiska liv. ”Ty genom skapelsens skönhet och storhet ska Skaparen bli sedd och känd” (Vish 13:5). S:t Bonaventura beskriver mötet med Gud i skapelsen som en övergång, då vi passerar över från Egypten till fädernas utlovade land, och tillsammans med Kristus passerar vi över från denna värld till Fadern. Det förgängliga är inte endast något försvinnande, som dör, utan Gud har i sin stora försyn gjort den skapade världen till en väg till den eviga världen. En annan bild för detta är Jakobs stege. ”På Jakobs stege (1 Mos 28:12) måste man först stiga upp innan man stiger ner, och därför är det nödvändigt att vi placerar uppstigandets första steg längst ner, genom att sätta hela den förnimbara världen som en spegel framför oss och så ta oss fram till Gud, den högste konstnären” (Itinerarium mentis in Deum 1.9.1). Då blir vi också kristna skriver S:t Bonaventura, sådana som tillsammans med Kristus passerar över från denna värld till Fadern.