Vish 2:12,17–20, Ps 54, Jak 3:16–4:3, Mark 9:30–37

Helige Gud, du som sammanfattat din lag i kärleken till dig och vår nästa, låt oss på denna väg nå fram till det eviga livet.

I dagens läsningar ställs visheten mot sådant som avund, självhävdelse och begär. Visheten förknippas med rättfärdighet, frid, barmhärtighet, goda gärningar, omutlighet, uppriktighet och bön. Jesus undervisar om detta men hans lärjungar förstod inte vad han menade. De var uppfyllda av sig själva, bråkar om vem av dem som var störst, de styrs av sina begär. Detta utmärker en person som är jagcentrerad, instängd i sig själv, bunden, istället för att vara orienterad mot Gud. Det som utmärker jagcentreringen är begären: Habegär, maktbegär och bekräftelsebegär. Habegäret binder hjärtat vid ägodelar, som vi har eller inte har men vill ha. Maktbegäret är denna önskan att tvinga på andra vår egen vilja, att stå centrum med våra planer. Bekräftelsebegäret består i vår längtan efter att bli gillade, bekräftade, beundrade

Vad ska vi då göra av begären som finns där?

Rikta dem till Gud, för han vill använda dessa krafter för att skapa något nytt i våra liv. Begären är material för vår frälsning, materia för förvandling. Gud vill förvandla habegäret till förmågan att dela med sig. Maktbegäret till tjänstvillighet, verklig makt är att tjäna andra. Ärelystnad (bekräftelsebegäret) till respekt och vördnad. Det är denna förvandlande kraft som finns som en grundrörelse i vår tro, när vi vänder våra liv till Gud. Utmaningen är att vilja vara tillsammans med Gud, för hans egen skull, att älska honom för den han är, inte för något annat. Här kan vi alltid pröva oss själva. ”Är jag hos Gud eller hos mig själv med min uppmärksamhet?.” Här övar vi oss i barnets attityd, att ta emot livet, människorna och Gud som ett barn: ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.” Så tar vi emot varje dag med nya ögon, som om allt vore för första gången, som en son lyder sin far.

Människosonen ska överlämnas i människors händer, för vår skull och för att vi var och en bör komma ihåg vår egen död och dödlighet, uppöva någon form av beredskap för lidandet. Här övar vi oss i den mogna människans attityd, att leva som om det vore den sista dagen i livet, som om allt vore för sista gången.