För att stilla vår oro

1 Sam 16:1–13 och Mark 2:23–28

Allsmäktige, evige Gud, du som styr och uppehåller allt i himmel och på jord, hör vår bön och skänk din fred i våra dagar.

Vi börjar denna dag med att göra rum för Gud, välkomna honom, låta honom lugna våra oroliga hjärtan.

”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.” Det Jesus säger här är ett viktigt förtydligande och ett fördjupande av sabbatsbudet: ”Håll sabbatsdagen, så att du helgar den” (5 Mos 5:15). Sabbaten är till för människan och att bryta mot sabbatsbudet är att bryta mot sig själv, att inte vara tillfreds med sig själv, som människa. Att lida av en djupt rotad brist på lugn som gör det omöjligt att njuta av tystnad och stillhet. Därför säger den kristna traditionen att det är den andliga lättjan eller ledan som bryter mot sabbatsbudet.

Den lättja eller leda som gör att vi inte vilar i Gud, oavsett vilken dag det är. Att vi helt enkelt inte bevarar friden i hjärtat, inte lever i Guds sabbat, där Gud vilar ut från sitt verk. Synden är egentligen ett inre trots där vi vägrar att vara tillfreds med oss själva och vårt liv, det som Gud har gett oss som en gåva. En vägran att bejaka den bild, det ljus och den självkärlek som Gud lagt ner i var och av oss.

Sabbatsbudet handlar inte i första hand om yttre faktorer, som att det är helg, eller att jag är ledig. Nej, sabbaten är en inre och andlig attityd, en sinnesinställning, ett själens tillstånd. En attityd av icke-aktivitet, inre lugn, tystnad, av att inte vara upptagen, att ha tid och rum som inte redan är ockuperad. En attityd av att man låter saker hända, man är mottaglig, och då ytterst mottaglig för Guds nåd. En sabbat eller en vila som bara är till det yttre behagar inte Gud. Om det ska vara en vila som behagar Gud måste det först vara en själens vila, en inre vila, en tid som är frigjord för Gud, för bön, meditation och tystnad.

Jesus förtydligar och fördjupar livet och tron genom att lyfta fram det mänskliga, alltid utifrån Guds godhet, nåd och kärlek till människan. Gud ser till vårt bästa, och ger oss allt, för vår skull, som Herren säger till Samuel i den första läsningen: ”det är inte som en människa ser. En människa ser på det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat.” När vi glömmer det viktigaste så ser Gud till det lilla människohjärtat, som han själv skapat och älskar och fortsätter att älska, han lugnar vår oro och ger frid, själens sanna sabbatsvila. Endast i Gud kan vi finna vila, vår sabbat och vår frid.