Självinsiktens inre cell

Jesaja 4:2–6, Matt 8:5–11

Herre, vår Gud, gör oss väntande och uthålliga inför din Sons ankomst, så att han finner oss vakande i bön och jublande i lovsång.

I dagens evangelium berättas om en officer som ber Jesus om att komma och bota en av hans tjänare. När andra sa om honom att han minsann var värd att få hjälp av Jesus (se Luk 7), att han var uppskattad och hade stort anseende, då säger officeren själv: "Jag är inte värd att du går in under mitt tak".

Det vi vill och det vi tänker om oss själva kan lätt bli till ett högmodigt uppbyggande av vårt ego, ett slags uppstigande som slutar med att vi faller ner, och ligger där nedtryckta mot marken. Vårt högmod byggs ofta upp omedvetet, som ett självbedrägeri, där vi lurar oss själva, i hur vi ser på och tänker om andra oc

h oss själva. Ur denna aspekt kan våra misslyckanden, det vi skäms för, när vårt ego blir kränkt, bli till välsignelse, en insikt om att vi inte är bättre än någon annan. Vi inser också att vi behöver få en förnyad syn på oss själva och på våra medmänniskor, så att vi inte ser ner på någon och inte dömer andra så lätt. Det är självinsiktens inre cell, som S:ta Katarina av Siena (1347–1380) ofta talar om.

Officeren lät inte något stå i vägen för Kärleken. Han ägde den andliga fattigdomen, ödmjukheten och vördnaden som är avgörande i Guds rike. Därför säger Jesus att han aldrig hade mött någon med så stark tro.

Med samma förhållningssätt bör vi närma oss sakramenten. De sju sakramenten bör tas emot med officerens ödmjukhet. det blir så tydligt då dessa ödmjuka ord från officeren fått en plats i den heliga Mässan, då vi inför kommunionen tillsammans säger: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak, men säga bara ett ord så blir min själ helad".

Men också när vi går till bikt bör vi alltid ha denna attityd, och inför alla de andra sakramenten: dopet, konfirmationen, de sjukas smörjelse, äktenskapets sakrament och prästvigningen. Med anknytning till den första läsningen kan vi se sakramenten som den smedja där våra våra svärd och spjut förvandlas till verktyg för frid och fred: ”Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall ej mer lyfta svärd mot varandra och inte mer lära sig att strida.”

Så börjar vi denna dag med att omvända våra hjärtan till Gud, vi ödmjukar oss inför honom, riktar all vår tro, vårt hopp och vår kärlek till honom. ”Jesus, jag förtröstar på dig, och inte på mig själv”, ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak, men säga bara ett ord så blir min själ helad".