Varje persons unika offer

1 Kung 8:22–23, 27–30 och Mark 7:1–13

Vi ber dig, Herre, på den heliga Scholasticas minnesdag om nåden att tjäna dig med kärlekens djärvhet och glädjas åt ditt rika gensvar.

Vi firar i dag S:ta Scholastica, jungfru och den helige Benedikts högt älskade syster. Hon bodde i närheten av hans kloster på Monte Cassino och fick där sin grav (ca 480 – ca 542). Vi ber om S:ta Scholasticas förbön för kyrkan och om att vi, liksom hon, som välbehagliga offer inför Gud ska växa i vår offervillighet.

S:ta Scholastica offrade sig själv, som gudsvigd i ett unikt mänskligt offer. Efter kung Salomos bön, i den första läsningen, frambar han offer inför Herren: gemenskapsoffer, brännoffer och  matoffer. Också Jesus anknyter i dag till offret, för tempelgåvan, korban, handlar djupast sett om att offra sitt liv för andra. Offret är något djupt mänskligt som kommer fram då vi firar Eukaristi, här offrar vi oss själva tillsammans med Jesus i hans påskoffer.

Hela Jesu person och liv är ett välbehagligt offer inför Fadern. Djupast sett är han själv brödet som bryts och delas ut, det är detta bröd han ger det åt sina apostlar för att de skall dela ut det åt den hungrande mänskligheten. Det som driver Jesus är hans offrande barmhärtighet och kärlek. Han påminner alltid kyrkan, hennes ledare och alla troende om att vi i Jesu efterföljd måste offra oss för andra, i omsorgen om de hungrande.

Människan är ytterst ett mysterium, en avbild av Gud. Men vi förminskar oss själva, som Jesus säger: ”Ni vänder er från Guds bud”, vi vänder oss bort från att vara Guds avbild, ”för att hålla fast vid människornas regler”, vi förminskar vad människan är. Det viktigaste är att vara sann mot sig själv, personen är viktigare än det allmänna. Det är viktigare att på ett personligt plan lyda Gud i en specifik situation än att följa allmänna lagar och regler. För det är Gud som är normernas källa och vår tro är svaret. Den enskilde är förmer än det allmänna, liksom det ojämna talet, enligt Pythagoras sats, är fullkomligare än det jämna talet, eftersom det ojämna talet inte kan upplösas i jämna hälfter (Kierkegaard). Hos det udda talet finns alltid något som blir över, som skiljer de båda hälfterna åt. Det finns något som inte kan reproduceras, klonas, kopieras, den odelade individualiteten av varje person. Det som skiljer ett ting från alla andra ting, den positiva dimensionen av varje konkret och skapad varelse som identifierar det och gör det värdigt uppmärksamhet (se begreppet haecceitas hos den salige franciskanen Johannes Duns Scotus, 1266–1308).

Det mänskliga offret handlar inte om att lyda mänskliga lagar och regler utan om att på ett mänskligt unikt sätt ge allt tillbaka till Gud, han som har gett allt dess individuella särmärke och värde.