”jag har lugnat och stillat min själ”

Rom 12:5–16a och Luk 14:15–24

Herre, bevara i oss en anda som fyllde din helige biskop Carlo Borromeo, så att din kyrka ständigt blir ung på nytt och Kristi ansikte genom henne blir synligt för världen.

Vi firar i dag den helige Biskopen Carlo Borromeo och ber om förnyelse av Kyrkan i hennes uppdrag att bjuda in alla till måltiden i Guds rike.

Vi har alla våra olika gåvor och uppgifter som aposteln Paulus skriver om i den första läsningen. Men vi har inte valt varandra, det är inte vi själva som kommit på vår uppgift, det är Herrens verk, det är han som har kallat oss! Det är han som säger till var och en av oss: ”Välkomna, allt är färdigt.”

Kyrkan i sin helhet har av sin Herre fått uppdraget att vara öppen för människors sökande: ”Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit”. Att vara Guds redskap är att vägleda och bjuda in alla till måltiden i Guds rike.

Men ”alla hade de någon ursäkt att komma med.” En andlig övning skulle kunna vara att öva sig i att se sina egna ursäkter och underlåtelser. Ja, det är viktigt att vi upptäcker våra ”ursäkter”, det som hindrar oss, både i hur vi använder vår tid och i vad det är som sker i vårt sinne.

Högmodet är en ursäkt som gör att vi bara måste göra vissa saker: ”jag är tvungen att gå och se på min åker.” I högmod gör en person sig själv till den viktigaste av alla, och glömmer den sin Skapare. Girighet är en annan ursäkt: ”jag har köpt fem par oxar.” Girighet gör människan bekymrad över sina ägodelar istället för att bekymra sig om sitt eget inre andliga liv. En annan ursäkt är de begär som hindrar oss från att svara ja när Gud kallar oss.

Vi behöver öva oss i att helhjärtat våga svara när Gud kallar, tacka ja till Guds inbjudan, öppna dörren till lyc­ka, kärlek, frid, glädje och liv. Det är att ständigt återkomma till utgångspunkten, till att det är Herren som kallat oss, att det är han som vill våra liv.

De som är inbjudna till måltiden i Guds rike, är till sist inga andra än de som är fattiga, krymplingar, blinda och lama. S:t Bonaventura tolkar de fattiga som de som inte sätter sin förtröstan till överflöd av ägodelar, krymplingar det är de som inte förtröstar på sin egen förmåga, blinda det är är de som inte förtröstar på sin egen kunskap och de lama är de som inte förtröstar på sin egen rättfärdighet.

Det är sålunda en övning i tillit, i att mer och mer förtrösta på Gud, och att öva sig i psalmistens kontemplativa förhållningssätt: ”jag har lugnat och stillat min själ, min själ är stilla som ett barn i sin moders famn.”