Även om vi lever på lite kan vi leva mycket.

Fader i himlen, du har berett ditt rike för de fattiga och små. Ge oss en tro som inte vacklar, så att vi går den väg som den heliga Teresa har visat och hjälpta av hennes förbön får se din härlighet uppenbaras.

Job 19:21–27, Ps 27, Luk 10:1–12

Vi firar S:ta Teresa av Jesusbarnet (1873–1897) och ber om hennes förbön och hjälp på vår väg till helighet.

S:ta Teresa av Jesusbarnet lär oss "den lilla vägen till helighet”. Det är den lilla revolten, en verkligt betydande brytning, något nytt, men inte med vapen, pengar, makt. Det är den paradoxala lyckan i Guds rikes upp- och nedvända värld, där det inte är stora insatser, heroiska bedrifter, leder till helighet.

Jesus undervisar de 72 lärjungarna om denna lilla väg. De ska inte ta med sig några pengar, någon påse eller några sandaler, och inte stanna på vägen för att hälsa. Det är fattigdomen, enkelheten, att ständigt gå vidare, framåt, med lätt packning. S:ta Teresa lär oss att varje blick, gest och ord, kan visa vår kärlek till Gud. Det är inte det andra ska lägga märke till, utan det som sker inför Faderns ansikte. ”Kärlek visar sig i gärningar, så hur ska jag visa min kärlek? Stora gärningar är förbjudna för mig. Det enda sättet jag kan visa min kärlek är genom att sprida blommor och dessa blommor är varje litet offer, varje blick och ord, och att göra de minsta sakerna för kärleken.”

Det handlar om ett litet oroligt människohjärta som blivit stilla och läkt i Guds hjärta. Endast detta lilla människohjärta kan gå med bud om frid i denna värld: ”När ni kommer in i ett hus, så säg först: Frid över detta hus”. Det är inte våra metoder som ska rädda världen utan Guds frid och fred. Detta är också ”den lilla vägen” eftersom det är ett ur mänskligt perspektiv är ett oansenligt men farligt, ja ett närmast omöjligt uppdrag, för Herren sänder oss som fredsstiftare in i en krigszon, ”som lamm in bland vargar”. Gud själv frälser världen på korset, som ett slaktat lamm. Därför kommer ”den lilla vägen” för alltid att vara den verkligt äkta vägen, den heroiska och triumferande vägen, som i sin oansenlighet är vägen till helighet och till himlen.

Detta är en profetisk och kontemplativ ”enkelhet som gör det möjligt för oss att hejda oss och uppskatta de små tingen, att vara tacksamma för de möjligheter livet erbjuder oss, att stå andligen fria från det vi äger och att inte duka under av sorg inför det vi saknar” (Laudato si, 222).

Detta förhållningssätt, Jesu sinnelag, gör oss fria att leva fullt ut, att njuta mer av varje stund och verkligen ta emot, uppskatta och känna samhörighet med varje människa och varje ting. Även om vi lever på lite kan vi leva mycket, till Guds ära.