Gud lockar människan

Jes 48:17–19 och Matt 11:16–19

Allsmäktige Gud, låt ditt folk hålla högsta beredskap inför Kristi ankomst, så att vi, så som han själv har manat oss, kan skynda honom till mötes med trons lampor brinnande.

Vi ber om vishet och nåden att få bära omvändelsens frukter i våra liv.

Att läsa Bibeln kräver en beredskap att vilja bli berörd, provocerad. Hela detta avsnitt i Matteus evangelium handlar om hur himmelriket tränger fram på ett provocerande sätt och detta framträngande kopplas till Johannes Döparen och Jesus. Samtidigt som himmelriket tränger fram så är människorna aldrig nöjda med de tecken som ges och de personer som bär dessa tecken. De hittar alltid fel för att slippa ta till sig det som skulle innebära en grundläggande förändring i förhållningssättet till tillvaron. Jesus jämför sina landsmän med tjuriga barn, som inte vill vara med och leka vad man än föreslår dem. Kamraterna har försökt leka bröllop. När det inte passar försöker man leka begravning. Det passar inte heller. Först kom Döparen, sträng och asketisk, och för Jesu åhörare var askesen en ren galenskap. Sen kom Människosonen, som äter och dricker. Ja, Jesus använder här till och med de starka orden frossare och drinkare om sig själv, och det är inte heller passande.

Det finns ett djup av vishet i detta som är allmänmänskligt, filosofiskt och teologiskt: ”Vishetens gärningar har gett Visheten rätt!” Jesus döljer liksom Sokrates sin sanna identitet bakom något motbjudande, att vara som en syndare, frossare, drinkare. Det är som en mask för alla som behöver ta skydd bakom honom. Sokrates sätt att konversera finns också bakom en mask, genom att han ställer ändlöst många frågor tills motparten blir helt förvirrad och Sokrates ingriper genom att ta på sig allt tvivel, som den alltid ovetande. På detta sätt hjälper en sann filosof sin medmänniska att möta sig själv och drivas mer rent av kärleken till visheten.

På liknande sätt kommunicerar Jesus med sina medmänniskor, han hjälper dem att möta sig själva, att ifrågasätta sig själva och allt de känner till, i en process som leder fram mot ett tillstånd då endast kärleken älskas. Det är Gud som i sin stora kärlek förför människan. Det är en sorts förföringskonst där människan leds bakom en mask, utan att hon vet om det, mot förvandling och till att aldrig mer vara densamma igen.