”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört”

Gud, du låter nåden flöda över dem som tror på dig. Vänd blicken till ditt älskade folk, och låt var och en som föds på nytt i dopet bli klädd i odödlighet.

Apg 4:13–21, Mark 16:9–15

Vi ber om fred i världen, enhet i Kyrkan och frid i varje litet oroligt människohjärta.

I evangeliet säger Jesus till apostlarna: ”Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen.” Sedan hör vi apostlarna Petrus och Johannes i den tidiga Kyrkan säga: ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört”. Den uppståndne måste alltid vara närvarande och levande i oss, världen förväntar sig inte bara människor som tror och som älskar lite grand, utan äkta vittnen som sanningsenligt kan säga som Maria Magdalena sade till apostlarna efter att ha mött Honom vid graven, att hon hade sett Herren (Joh 20:18). Ja, vi har upptäckt honom i ljuset som han upplyst oss med. Vi har rört vid honom i den frid han ingjutit i oss. Vi har hört hans röst i djupet av vårt hjärta. Vi har smakat hans omisskännliga glädje i sakramenten.

Kvinnorna kom först till graven, medan apostlarna dröjde. Det finns en komplementaritet i kyrkan mellan manligt och kvinnligt, mellan det marianska och det petrinska. Petrus är en garant för enheten och lärans fasthet, klippan medan jungfru Maria står för det moderliga, det tröstande, förmanande, det milda och bekräftande. Hon förvaltar det fulla kristna livet, det fulla uttrycket för helighet. Det behövs alltid en balans i kyrkan mellan det manliga och kvinnliga: mellan hierarki, lära, ämbete och det moderliga, det karismatiska, mystiken och det andliga livet i kyrkan.

Kyrkan är till sitt väsende både manlig och kvinnlig, mariansk och petrinsk, patriarkal och matriarkal. Men vi har alla en uppgift att försona det manliga och kvinnliga i oss själva och våra liv, att samtidigt leva petrinskt och marianskt, med både ordning och karismatik, att hålla ihop läran och den helige Andes liv. Det är en del av vad det innebär att vara äkta vittnen om den uppståndne, att vi gör det tillsammans, som män och kvinnor.

Den uppståndne Kristus kallar oss till liv och odödlighet i en försonad gemenskap, till enhet, vänskap, vilket inte minst handlar om en fredlig relation mellan könen, och en inre frid i varje litet människohjärta. Utifrån detta flödar hoppet fram om en universell fred och enhet.