Guds inandning i oss

Kol 2:6–15, Ps 145, Luk 6:12–19

Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före världens skapelse.

När apostlarna gick ned från Berget kom många till Jesus för att få hjälp, för att bli helade, alla försökte röra vid honom, det utgick kraft från hans kropp och han botade alla. Vi behöver alla bli helade inifrån, så att vi förmår se våra medmänniskor med nyktra och barmhärtiga ögon, aldrig dömer någon oskyldig och alltid gottgör varje orättvis anklagelse mot andra. Vi är med i detta helande sammanhang i Jesu närhet, med hans apostlar, i hans kyrka, där han verkar i och genom oss. Apostlarnas namn påminner om våra egna namn och att vi är infogade i det sammanhang där vi kan försonas med vårt eget öde, Guds vilja med vårt liv, med vår släkt, familj och de namn vi har fått och är förknippade med.

Kyrkan är en vänskap runt Jesus, en gemenskap i Kristus, ett ”vi” inlemmat i ett oändligt stort Vi, och med ett oerhört uppdrag. Här dras vi varje dag närmare Jesus, för att vara med honom, försjunken i bön, förkunnade Guds rike för folkskarorna, botande sjuka och svaga, omvändande syndare till det goda, välsignande barnen, görande gott mot alla, alltid i lydnad mot Fadern som sänt honom. Jesus gick upp på berget för att be och han bad natten igenom, sedan samlade han sina lärjungar och bland dem valde han ut tolv. Det var Jesus som bedjande i den helige Ande utvalde apostlarna, och det är också han som utifrån sin kontemplation och stilla närvaro inför Fadern, kallar oss.

Jesus lär sina lärjungar det naturliga dynamiska samspel som finns i hela tillvaron mellan in- och utandning, mellan vila och ansträngning, bön och arbete, som också måste prägla hans lärjungar. Det nödvändiga är att kontemplera, att be, att vara stilla inför Gud, lyssna till hans röst och att ge vidare det vi tar emot i kontemplationen, alltså att dela med sig till andra av det goda vi själva tar emot, att fortsätta med överlämnandet av kyrkans tradition.

Bönen kommer före och upprätthåller våra handlingar. Jesus ber, och väljer därefter ut sina tolv apostlar. En sådan balans behöver också finnas i våra liv, så att all aktivitet utgår från det vi tar emot i vårt böneliv. Vi andas in och andas ut, vi tar emot och vi ger ut, vi ber och vi arbetar.

I liturgin finns denna balans, där är den kontemplativa handlingen integrerad och levande som en syntes av aktivitet och passivitet, som det passiva gudsmottagandet. Liturgin kan beskrivas som en böneskola där vi lär oss att be och låter bönen genomsyra allt, också våra handlingar. Det blir vår andliga andning då Jesus andas på oss, Guds Ande inandas i oss, vi förnyas, våra trånga hjärtan utvidgas.