Att vara tempel för Guds närvaro

Himmelske Fader, du som i den saliga jungfruns hjärta beredde en värdig boning åt din helige Ande, låt också oss på hennes förbön bli tempel för din närvaro i världen.

Jes 61:9–11 och Luk 2:41–51

Vi ber om den helige Andes nåd så att vi, liksom jungfru Maria, blir tempel för Guds närvaro, och inte för något annat, tabernakel för Guds närvaro i världen.

Vi firar jungfru Marias obefläckade hjärta, hon som ”bevarade allt detta i sitt hjärta.” I går firade vi Jesu heliga hjärta och i dag Marias obefläckade hjärta, eftersom Jesu och Marias hjärtan är förbundna med varandra. Genom Kyrkan är också våra hjärtan för alltid förbundna med Jesu och Marias hjärta. Vi är tillsammans ett hjärta och en själ i det nya universella Gudsfolket av människor från alla folk, språk, länder och kulturer. Genom den helige Ande binds en människas hjärta samman med alla andras hjärtan.

Vi mediterar över Marias sätt att ta emot den helige Ande, Guds utko­relse och nåd, det gudomliga gudsmottagandet. Meningen är att vi tillsammans med henne ska öppna oss mer och mer för att ta emot Guds nåd i dess fullhet och steg för steg föras närmare frälsningen.

Vi ber om att Guds Ande och välsignelse ska vila över oss, som Anden svävade över djupen vid skapelsens begynnelse och över Maria vid nyskapelsen.

Jungfru Maria är det obefläckade hjärtat, det hjärta som inte vet av något hinder för kärleken. Hon lät sig uppfyllas helt och fullt och genomsyras av den helige Ande, så att Guds enfödde Son ”blev kött genom den helige Ande, av jungfrun Maria, och blev människa.” Inkarnationen som tog sin början i Maria fortsätter i Kyrkans sakramentala liv och därigenom i våra mänskliga liv. Kyrkans liv är ett liv i Marias hjärta och vår kallelse är att vara som hon: arken, templet, tabernaklet. Faderns, Sonens och den helige Andes närvaro i världen.

Hon lär oss att allt inte är klart på en gång, också hon fick söka. Maria och Josef blev upprörda och oroliga när de inte kunde hitta sin 12-årige son. ”De förstod inte vad han me­nade med sina ord.” Men hon "bevarade alla hans ord i sitt hjärta". Hon beva­rar Guds Ord, även när hon inte förstår. Med tiden frigörs nåden i hennes liv i ett samarbete med hennes mänskliga natur och vilja. Därmed liknar hon jorden som enligt profeten ”låter sina växter spira fram”. Så behöver också vi öva oss i att samarbeta med Gud i vår mänsklighet och med vår mänskliga vilja så att vi steg för steg kan bevara Guds ord i våra hjärtan och förvandlas av den helige Andes nåd till tempel och tabernakel för Guds närvaro i världen.