Att bygga upp kyrkan
Att bygga upp kyrkan
Hagg 1:1–8, Ps 149, Luk 9:7–9
Helige Gud, du som sammanfattat din lag kärleken till dig och vår nästa, låt oss på denna väg nå fram till det eviga livet.
I den första läsningen hör vi om hur profeten Haggaj verkade för att återuppbygga det förstörda templet. Det länkar över till dagens evangeliums reflektion om profeten Johannes Döparen som också är med och återuppbygger templet, fast på ett annat sätt, i intim relation med Jesus Kristus, som det sanna templet. Och vi kan sedan se hur alla helgon fortsätter detta bygge, och bjuder in oss att samarbeta med dem. Detta som är så tydligt hos S:t Franciskus av Assisi, vars hela apostolat utgår från Jesu ord till honom: ”Franciskus, gå och bygg upp min Kyrka, som du ser håller på att falla ihop!”
Franciskus var en enkel obildad man som blev märkt med Jesu sårmärken på sin kropp, det yttersta tecknet på att Jesus fått utrymme i hans liv. Det var som att Franciskus vändes ut och in, så att hans själ strålade fram i hans kropp. Så totalt kan Kristus inkarneras, bli kött, i en människas liv. Kyrkoläraren Bonaventura menar att S:t Franciskus är det exempel Gud ger för människan. Vi behöver liksom han låta oss antändas av Guds kärleks eld, så att vårt hjärta mjuknar och likt järnet i elden smälter, så att vi med den korsfästes brinnande kärlek kan ta emot avtrycket av den korsfäste i vår kropp. Genom kärlekens förening med den korsfäste blir vi så korsformade, eller korsmärkta, i kärlek.
Det är Gud som arbetar med oss på ett trefaldigt sätt. Först som ett katharsis, ett reningsbad. Detta leder till upplysning, där vi öppnar oss för att skåda skönheten i det gudomliga mysteriet, själens Fotosis, en process som i sin tur leder till fullkomlighet, fulländning eller förening med Gud.
”Det finns ingen annan väg än genom den korsfästes allra mest brinnande kärlek som förvandlade Paulus i Kristus, sedan han ryckts upp till tredje himlen (2 Kor 12:2), så att han kunde säga: Jag är korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig (Gal 2:19–20).
Denna kärlek tog Franciskus inre i besittning så till den grad att själen strålade fram i köttet, då han under två år före sin död bar passionens allra heligaste stigmata i sin egen kropp” (Itinerarium mentis in Deum, Prol.3.2).
Det är Franciskus påsk, hans överfärd, förvandling. Han vilar med Kristus i graven som om han vore död på utsidan men kände rösten som kallade honom tillbaka till livet. Hans kropp var märkt av döden och ändå var det det eviga livet som verkade i honom och drog honom till paradiset.