Låt oss samlas tätt intill korset

Herre, ge ditt folk uthållighet på vägen och lydnad för din vilja, så att nya människor i vår tid tjänar dig med iver och glädje.

4 Mos 21:4–9 och Joh 8:21–30

Liksom de ormbitna fick nytt liv när de såg upp mot kopparormen som Mose hade gjort så säger Jesus: ”När ni har upphöjt Människosonen, skall ni förstå att jag är den jag är." Det är först i den korsfäste vi ser att Gud är den han är. Vi vill att Gud ska vara på ett visst sätt men Gud låter sig aldrig fångas. Vi vill kanske måla en gudsbild utifrån våra egna föreställningar eller dikta en gud som vi vill att han ska vara. Istället går Gud in i det vi avskyr mest: lidandet, det fula, maktlösheten. I den korsfäste dör alla våra föreställningar och bilder av Gud och vi ser honom sådan han är. Vi dör bort från våra egna intressen av hur Gud ska vara, vi dör med Kristus i det dop han döps med och den kalk han dricker. Det är den kristna vägen att liksom Kristus själv, dö på korset av kärlek, i hans passion.

Detta är alla kristnas väg: inte framgång och ära utan lidande, förnedring och död. Bara i en död som hans finns vårt hopp. Vid Korset finns den egentliga makten. Där vinner kärleken den enda strid som betyder något: kärlekens seger över all rädsla och all fiendskap. Där, i korset, ser vi Människosonen, Jesus, som den han är, där manifesterar Gud sig själv, som den han är, fullkomligt, i mänsklig svaghet, i djupet av Guds ödmjukhet.

I Sonens upphöjelse på korset ser vi också människan, en människa som är fullt mottaglig för gudomlig beröring. Där finner vi vår sanna identitet. Som arbetarprästen Egied van Broeckhoven skriver: ”Gud kallar oss in i ett land av ensamhet och död där gemenskapen och livets fullhet är”.

Kristus kallar oss samman runt sitt kors, i en passionerad kärlek som lider och dör, där alla lidande och föraktade får plats och är inneslutna i den universella vänskapens bönegemenskap, där den bestående glädjen lever.

Så låt oss denna morgon samlas tätt intill korset, återfinna oss själva, stanna kvar på platsen där misströstans klyfta överbryggs och vi får vår trygghet tillbaka.

”Tätt intill korset i den sista stunden. Anden befrias som i stoft var bunden. Korset är livet, segern, ankargrunden, korset, Guds vishet”.