Vakenhet, samvetsrannsakan, lovsång och förundran

1 Thess 3:7–13 och Matt 24:42–51

Herre, förnya din Kyrka med den anda som fyllde den helige biskopen Augustinus och drev honom att törsta efter dig, som är vishetens enda källa och upphov till våra hjärtans längtan.

Vi firar i dag S:t Augustinus, vars liv präglades av bitterhet så länge han inte ville veta av Gud utan sökte lyckan utanför den som gett honom allt. Men genom sin mors, S:ta Monicas, många tårar och böner under många år förvandlades han, kom ut ur sitt fängelse, sitt ego och vända sig till den som gett honom allt: ”Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig!” Vi bedrar oss själva och får lida av oroligt hjärta om vi sätter vårt hopp till det vi äger eller vill ha istället för till den vi får allt av. Det är här liturgin kommer in, vår tillbedjan, vårt andliga liv som en tacksägelse riktad till den som gett oss allt.

Så låt oss i dag väckas till förundran över att vi får delta i denna hyllning av Skaparen som ständigt pågår alltid och överallt, i hans verk. Vad stor människan är, då hon erkänner sig som Guds älskade varelse och vänder sig till honom, i varje stund av sin jordiska vandring. I liturgin, i vår tillbedjan, är vi levande inför vår himmelske Fader, det är hans närvaro, hans vilja, det han finner glädje i, som har vår uppmärksamhet. Då blir hela livet som för Dante, ett gudomligt skådespel, och våra kroppar den helige Andes tempel. Så låt oss i dag bejaka ett autentiskt mänskligt liv, mottaget som en gåva av vår himmelske Fader, då vi som förlorat Anden gläds över att ha fått den tillbaka genom Jesus Kristus, den älskade Sonen, vår Herre och vår Gud.

Vår tillbedjan, lovsång och förundran är ett svar på Jesu uppmaning: ”Håll er vakna” (Matt 24:42). För det är en vakenhet som handlar om visdom och insikt, självkännedom, att stegvis förstå mer av det liv vi fått, gåvan som från början är obegriplig. ”Tänk er en trogen och klok tjänare” (Matt 24:42–51), säger Jesus, och vi förstår att måste vara det är en person som arbetar med sig själv, sina förhållningssätt till tankar, känslor, handlingar. Tidigt i Kyrkan betonade man vikten av att se på sig själv och sitt eget liv, att korrigera sig själv, att träna sig i att se hur man hela tiden levde i Guds närvaro och med glädje samtycka till Guds vilja, bevara friden i sinnet och att vara eftertänksam. Praktiken av samvetsrannsakan verkar i den kristna traditionen för första gången förekomma hos Origenes. Själen måste rannsaka sina känslor och handlingar och se om det haft det goda som sitt mål. S:t Augustinus hade tillgång till många av hans verk översatta till latin eller genom Novatianus och Hilarius av Poitiers, båda influerade av Origenes tänkande. Man kan se S:t Augustinus ”Confessiones” som en uppmaning till att öva självrannsakan och att vi alla på vårt eget sätt behöver skriva våra egna ”Bekännelser”, i biktens sakrament och i vårt inre livs bok.