Att lära känna en hittills okänd verklighet

2 Mack 12:43–45, 2 Kor 4:14–5:1 och Joh 11:32–45

Herre, lyssna till våra böner och ge oss, i tron på Jesu uppståndelse från de döda, förvissning om att våra bröder, dina tjänare, skall uppväckas till samma eviga liv.

Vi firar Alla själars dag: en förbönsdag för de döda. Vi anbefaller alla våra döda åt Guds barmhärtighet och ber att skaran inför Guds tron skall bli fulltalig.

Avslutningen av Dostojevskijs roman ”Brott och straff” beskriver hur Raskolnikov tar fram Sonjas Bibel och påminns om hur hon läst om Lasaros uppståndelse. Så avslutar Dostojevskij romanen med orden: ”Där börjar en ny historia, historien om en mans stegvisa förnyelse, historien om hans stegvisa förvandling, stegvisa övergång från en värld till en annan, om hur han lärde känna en ny och dittills helt okänd verklighet.” Ja, vi behöver som Lasaros och Raskolnikov väckas till liv, förnyas, förvandlas och lära känna en ny hittills helt okänd verklighet. Jesus ropar till hela skapelsen: ”Kom ut”, ”gör honom fri!” Det är vårt slutmål, att livet inte blir utsläckt utan förvandlat. Hela livet är en förvandling och som dagens prefation lyder: ”För dem som tror på dig blir livet inte utsläckt, blott förvandlat: när denna jordiska boning bryts ned, är en evig boning beredd åt oss i himmelen.”

I varje mässa ber vi för dem som är döda och som be­höver renas för att helt kunna träda in i ljuset. Vi ber att skaran inför Guds tron skall bli fulltalig, så att Gud blir allt och i alla. I en värld full av död har vi fått uppgiften att ropa ut Jesu ord: ”Gör honom fri”. Vi ber för de döda när Kristi offer frambärs och i ljuset från Kristi uppståndel­se. ”Ge dem, Herre, den eviga vilan, och låt det eviga ljuset lysa för dem.”

Vi bär på detta hopp för hela världen. Hoppet för hela vår person som vi uttrycker med vår tro på kroppens uppståndelse och det eviga livet. Det är en tro på historiens kroppslighet, vi bekänner vårt hopp och vår kärlek för den jordiska realiteten, som inte kommer att upphöra utan träda in, förvandlad, i det eviga livet. Och vi erkänner kroppens värdighet, den historiska konkreta realiteten av varje mänsklig person och att de som Gud älskar och återlöser och frälser, slutligen är sig själva, ja, i sanning sig själva. Därför beklagar vi inte döden som blivit orsak till allas frälsning; vi flyr inte undan den död som inte Guds Son ratade eller flydde. För som S:t Ambrosius av Milano säger, Gud har gett oss döden som frälsningsmedel.