”Man är aldrig någonsin mer ensam!”

Ords 8:22–31, Rom 5:1–5, Joh 16:12–15

Gud, vår Fader, du som sände din sannings Ord och den helige Ande för att avslöja ditt underbara mysterium, skänk oss den sanna tron, så att vi bekänner dig och Sonen och Anden, en enda Gud, allsmäktig och upphöjd.

När en person döps kan vi se hur vattnet rinner ner över huvudet på dopkandidaten, höra prästens ord, men vi kan inte se och höra det som verkligen sker, då den döpte omsluts i Treenighetens liv, då den helige Ande för alltid får ett hem i den döpte, förenas med Kristus, upptas som Faderns barn. Vi kan se det yttre men inte höra Faderns röst: ”du är min älskade son”, inte se hur personen omsluts av Faderns kärlek och får del av det eviga livet. För det handlar om en osynlig verklighet, den allra verkligaste, det enda begripliga. För Treenigheten är Guds sätt att vara, för oss, då han visar sig så att vi kan förstå honom, som Fadern, Sonen och den helige Ande, som Treenigheten. Det är det sätt som anstår Gud och det sätt varigenom vi kan ta emot honom, för det är sådan han är, en trefaldig osynlig verklighet.

Det är detta mysterium som den heliga Elisabeth av Treenigheten (1880–1906) ständigt mediterar över: ”Mästaren vill med Fadern och hans kärleks Ande bo i mig, för att jag skall ha ”gemenskap” med dem. Vi är inte längre främlingar utan är medlemmar av Guds familj. Att vara medlem av Guds familj betyder att leva i den rofyllda Treenighetens sköte”. Det är i Treenigheten hon erfar hur hon förenas med andra och själv blir ett, hon skriver: ”Vi skall gå in i vårt eget innersta där Fadern, Sonen och den Helige Ande bor och i dem blir vi helt och hållet ett”.

Hon menar att Gud måste få fria händer med oss, så att vi ställer hela vårt liv till Treenighetens förfogande: ”Då får Mästaren fria händer och kan strömma ned i oss och skänka sig själv, ”efter sitt eget mått”, och själen, som på så sätt har förenklats och enats, får bli den Oföränderliges tron, ty den heliga Treenighetens tron än enheten”.

Det vi då behöver öva oss i är att förlora oss själva i Treenigheten, för att verkligen få erfara Guds hemlighetsfulla kärlek: ”Man är aldrig någonsin mer ensam!”

Så ber vi med den heliga den heliga Elisabeth av Treenigheten, på Heliga Trefaldighets dag: ”O min ”Tre”, mitt allt, min salighet, oändliga Ensamhet, Omätlighet där jag förlorar mig själv, såsom ett byte överlämnar jag mig åt dig. Dölj dig i mig, så att också jag blir dold i dig, i väntan på den dag, då jag i ditt ljus skall få skåda din storhets omätliga djup!”