Guds kärleksfulla allmakt fogar in även det absurda

Helige Gud, genom påsken blir din kyrka ständigt ung på nytt. Låt vår härlighet som dina barn ge oss osvikligt hopp i väntan på uppståndelsens dag, då allt förvandlas och förnyas.

Apg 16:22–34 och Joh 16:5–11

Paulus och Silas pryglades och deras ben låstes fast i stocken i det innersta fängelserummet. Men ”vid midnatt höll Paulus och Silas bön och sjöng lovsånger till Gud.” De var fyllda med så stort hopp och sådan tillförsikt eftersom de förstod att deras utsatta situation var inrymt i ett större sammanhang, deras liv och allt annat låg i Guds hand.

På ett liknande sätt utandas broder Wilfrid Stinissens texter en stark kosmisk optimism. ”Gud hanterar det onda på ett så suveränt sätt och med sådan virtuositet att resultatet blir bättre än om det aldrig hade funnits ondska […] Ingenting faller utanför Guds plan. Därför har världens tragik, trots all sin förskräckelse, ingen slutgiltig karaktär. Allt det absurda, som människans dårskap och blindhet är i stånd till, fångas upp av Guds kärleksfulla allmakt och den fogar in även det absurda i sin frälsningsplan”. Det onda och svåra har ingen slutgiltig karaktär, vilket Hjälparen den helige Ande undervisar om: ”denna världens härskare är dömd” (Mitt liv i dina händer).

Det som har slutgiltig karaktär är att Sonen ”går till Fadern.” Allt är omslutet i denna rörelse som utgår från Fadern och återvänder till Fadern. ”Är det inte just Guds allmakt som gör det onödigt för honom att ständigt ingripa? Just därför att han är allsmäktig kan han låta allting ske. Hans makt består i att allting, absolut allting är användbart för honom. Av de hemska dissonanser som människan erbjuder komponerar han en underbar symfoni” (Vandring till sanningen).

I dag och alla dagar övar vi oss därför i att överlåta hela vårt liv och oss själva i Guds allmakts hand. Vi kan göra det enkelt och naturligt bara genom att andas, vi andas in och tar emot livet och vi andas ut allt det vi är och tar emot som en överlåtelse till Gud. Utandningen är ett uttryck för överlåtelsens tre aspekter eller steg (br Wilfrid). Den första är accepterandet av Guds vilja i livets alla omständigheter. Den andra är att aktivt göra Guds vilja. Den tredje steget är att man blivit så överlämnad att man blir Guds följsamma redskap. Gud utför sin vilja i den överlåtna människan, där finns den djupa vilan då vi låter Gud göra allt. Guds verk är att vi anförtror oss åt honom, släpper greppet om allt eget och låter oss ledas av honom, så kan vi vila tryggt i Guds famn.