Gud vill använda det som vi själva ser ner på

2 Sam 12:1–7a,10–17b, Mark 4:35–41

Fader i himlen, du som gjorde den helige Johannes till en ungdomens fader och fostrare, gör oss lika brinnande i kärleken som han, så att vi kan vinna vår nästa och tjänar endast dig.

Vi firar ungdomens apostel, S:t Johannes Bosco, som hjälpte så många barn och ungdomar i 1800-talets Italien, då industrialiseringen slagit sönder de sociala skyddsnäten. Vi ber om hans förbön för alla barn och ungdomar i vår kultur, nu när den digitala utvecklingen, AI och sociala medier, hotar slå sönder människors liv i dag.

Det finns så mycket och så många som ringaktas av sina egna, men inte av Gud. Ofta förstår vi inte att Gud vill använda allt i våra liv och alldeles särskilt det som vi själva ser ner på, våra nederlag och svagheter. Alla dessa erfarenheter av stormar, vågor som slår in i vårt livs båt, när vi erfar att vi är nära att sjunka, nätter då vi ropar till Herren: ”bryr du dig inte om att jag går under”. Det är inte våra nederlag och svagheter som är det största hindret för att Gud ska kunna använda oss, utan tvärtom vårt högmod, det vi tror oss äga i oss själva, separerade från Gud, är det största hindret.

Det är just dessa outhärdliga erfarenheter då vi befinner oss ute i stormen, då båten håller på att sjunka, då vi tror att vi ska gå under, då vi tror att Gud övergett oss, som är de avgörande stunderna då vår tro prövas och vi på djupet kan växa i fädernas erfarenhet av att tron är grunden för allt det vi hoppas på, och som ger oss visshet om det som består. Det är kung Davids och apostlarnas erfarenhet, att vara ute på sjön när det stormar, att vara på väg att gå under, och att få höra att någon svarar då vi ropar, någon som stillar vågorna och kommer med frid.

Det är inte vår tro eller otro som är det viktiga utan att Gud är trofast, att han står fast vid sitt förbund, att Jesus är med oss när det stormar, att han ger oss sin frid.

”Då sade David till Natan: ”Jag har syndat mot Herren”. Detta är så svårt, eftersom vi sätter upp måttstockar utifrån vilka vi bedömer andra, då dessa måttstockar egentligen är en spegelbild av oss själva. Det David gör är samma sak som vi gör inför en bikt, vi rannsakar oss utifrån Guds lag. Vi upphör med att försvara oss själva, istället bekänner vi ödmjukt vår synd, ångrar oss, tar emot förlåtelsen och gör bot.