Jesus fortsätter att hela, driva ut demoner och uppväcka döda

1 Sam 18:6–9; 19:1–7 och Mark 3:7–12

Allsmäktige, evige Gud, du som styr och uppehåller allt i himmel och på jord, hör vår bön och skänk din fred i våra dagar.

Nu när det är bönevecka för kristen enhet kan vänskapen mellan Jonathan och David i första läsningen inspirera oss att be och verka för kyrkans enhet, för vänskap och försoning mellan alla kristna.

Det avgörande i Jesu mänsklighet är hans relation till sin himmelske Fader och till oss. Att han genom sin mänsklighet återställer människans relationsinriktning, och det sker genom hans kroppslighet, genom att han antar mänsklig natur. Det är också den stora välsignelsen med våra mänskliga kroppar, att den ger oss möjlighet att möta andra. Ett ”Jag” möter ett ”Du”. Erik Gustaf Geijer (1783–1847) skriver: ”Ingen personlighet utan i och genom en annan. - Intet du - intet jag. Varför också den högsta motsatsen ingalunda är jag och icke-jag, utan jag och ett annat jag - jag och du.” Och vidare: ”Även den gudomliga personligheten är, såsom isolerad, otänkbar; Gud kan såsom person endast så fattas, att han av evighet satt sin motbild såsom lika fri som han själv, och hade icke även Gud ett du, så skulle aldrig ett mänskligt väsende hava funnits.”

Brottet som skett i människan gäller främst hennes relationer. Eftersom det handlar om en kapacitet som har att göra med våra kroppar måste Gud gå in i det kroppsliga och återupprätta jag-du-relationen både vad beträffar människa gentemot människa och människa gentemot Gud. Att vi har denna kapacitet, att vi kan möta varandra och kommunicera genom våra kroppar som jag-du, är en direkt avbild av Gud själv, som är ett ”jag är” i förhållande till ett ”du är”. I inkarnationen upptar Sonen den mänskliga naturen i sin gudomliga natur, så återupprättas hela människans natur, den ursprungliga och framåtriktade relationsinriktningen återställs.

Som sann Gud och sann människa återupprättar Jesus Kristus, Guds Son, människan, vilket i evangelierna beskrivs som ett helande av sjukdomar, ett utdrivande av demoner och uppväckande av de döda. Bara i Markusevangeliet beskrivs inte mindre än arton underverk, och därtill ytterligare många under som det inte berättas specifikt om, bara att det kom sjuka och besatta till honom, som i dagens evangelium. De sjuka som helas pekar på hur människans natur återupprättas i Sonen. Makten att driva ut demoner, vittnar om Kristi seger över det onda. Uppväckandet av de döda deklarerar segern över människans sista fiende som är döden, samtidigt föregrips kroppens uppståndelse och det eviga livets förverkligande.